Denna överskrift, dessa ämnen har varit nästan de enda som har cirkulerat i min värld på sistone. För all del så har Coronan påverkat alla så klart, kanske t om mer på andra än vad det har haft inverkan på mig. Detta har sin förklaring i att jag har tillbringat de senaste dagarna i Linköping. Det gav både lite tid och möjligheter till att fundera på hur saker och ting är och hur snabbt det kan förändras. Resultatet av det ser ni nu framför er.. Ett perspektiv av många..
Linköpingslasarett,våning 14, där var jag inkvarterad för tillfället. Jag stod nu i ett av fönstrena och tittade ut i kvällsmörkret. Min utsikt var kanske inte den vackraste men i mörker så spelar utseendet inte så stor roll. Jag tittade ner mot en parkeringsplats. Såg några människor som kom och några som gick. Någon klev in i sin bil, startade den och körde iväg, för att till slut försvinna ut ur mitt synfält. Jag lyfter min blick, ut över hustaken. Jag ser på alla olika ljuskällor, allt från gatlyktan ganska skarpa sken till månens ganska bleka försök att vara till någon hjälp. Trots detta intensiva mörker, så gör de sina ett tappra försök i att häva nattmörkrets envälde och med det ingjuta både lite ljus i våra liv och hopp om en ny morgondag. Vilket till synes verkar vara ett helt omöjligt uppdrag, i alla fall vid denna tiden på året. I bakgrunden hör jag tv`n och det är nyheterna som matar ut det senaste. Det handlar om Corona-viruset, så klart! Jaha, tänkte jag, dags för ännu ett varv om det där viruset. Jag lyssnar med ett öra och inser ganska snart att det inte har framkommit något nytt i det ämnet. Vänta, jo, nu var det tydligen så, att det var "bara" en kines som hade insjuknat under denna dag och det var på själva utbrottsplatsen. Kanske var det ett tecken på att kulmen var nådd och det var ju i något nytt i rapporteringen och dessutom var det positivt! Äntligen, sa jag till mig själv och tänkte att kanske skulle vändningen kunna "spilla" över lite tur på min följeslagare, Mr P, ni vet..
Jag suckade och hade fortfarande blicken ut bland hustaken. Jag hade lämnat alla tankar på Corona- viruset och var åter i min egen bubbla. På sätt och vis så har jag varit i min bubbla under den senaste veckan och därmed sluppit att gå ner för djupt i Corona- träsket. Inte hunnit att köpa handsprit, toapapper och burkmat. Skönt, tänkte jag. Jag står ju redan ner till knäna i en annan dypöl som går under namnet Parkinson. Det räcker gått och väl att klafsa omkring i.
Det har varit en intensiv start på denna vecka. Undersökningar av min fysiska status och massor av tester av min mentala hälsa. Allt detta görs i syfte att ta reda på om jag har de rätta förutsättnigarna som behövs för att kunna genomföra en hjärnoperation. Detta har varit igång i 2 dagar och i morgon så är det sista dagen, tack å lov! Dag 2, det är idag, när jag i skrivandes stund sitter och knåpar ihop denna text. Förmiddagen gick allt ganska lugnt och i ett lagom tempo. Det tuffa passet kom efter lunch, närmare bestämt kl 13.00, Psykologen! Jag hade inte någon information om vad den undersökningen skulle gå ut på mer än att han skulle ta reda på hur jag mår och mina tankar inför en sådan stor operation. Så var icke fallet! eller så var syftet så men att jag inte förstod det. Kan mycket väl vara så, det lär jag aldrig få veta... Det var test efter test, frågefomulär efter frågeformulär i en aldrig sinande ström. Trodde aldrig att jag skulle bli klar men till slut efter 4 timmar! Japp, inget påhittat skräckscenario här inte, det var äkta vara, 4 timmar i sträck, inte nog med att jag var trött i skallen, så var "blåsan" mer än välfylld. Det märkte jag först då, efter det att psykologen sa att testerna var färdiga. Snacka om att jag hade varit fokuserad och det hade varit i 4 timmar.. Nu när jag står i mörkret och tittar ut genom fönstret så inser jag att tröttheten som jag känner, har en ganska naturlig förklaring. Så något mentalt tilltuffsad, stod jag nu där i fönstret och längtade bort till en annan plats, en annan tid. En tid, utan varken något Corona-virus eller den otrevliga Mr P. Då händer det. Plötsligt får jag upp en bild in i min inre biograf. Där fanns också ett fönster, ett annat fönster vid en annan tidpunkt. Långt tillbaka, kanske så långt som till då jag kunde ha varit i 10-12 års åldern. Där är det en tidig sommarmorgon. Solen är på väg att ta över hela himlavalvet. Fåglarna var redan upptagna att fånga insekter i äppelträdet utanför. Jag vänder mig om och springer mot dörren, öppnar den och jag gör som bara barn gör,vid en ljum sommarmorgon, jag springer ut barfota. Jag hoppar ut för trappen och landar i gräset. Först känslan av smärta pga att jag landade på en sten men smärtan byttes snabbt ut mot gräsets mjuka och kittlande rörelse under mina fötter. Tårnas vickande rörelse, både antyder och visar på den glädjen de tycks uppleva. Annars instängda i strumpor och skor, Jag kände hur mina ben fick mig att nästan sväva fram över gräsmattan. Jag stannar upp, vrider mitt ansikte som för att möta solstrålarna. Jag är tvungen att blunda för det starka ljuset samtidigt så känner jag hur en ljum bris sakta smeker mina kinder. Jag tar ett djupt andetag, allt känns så lätt. Andas ut , känns som om tiden hade stannat och att alla pusselbitar föll på plats. Det rådde både lugn och ro. Borta var all rädsla, trötthet och stelhet...
Plötsligt så bröts tystnaden, av att en dörr som öppnades...Borta var den varma solen och de ljumma vindarna som nyss hade smekt mina kinder. Magin var bruten. Jag var tillbaka, i fönstret på lasarettet. Det var nattpersonalen som för att hälsa. Vi bytte lite artighetsfraser och avslutade med ett god natt och hon försvann ut igenom dörren. En stor suck lämnade min bröstkorg. Kände hur jag sjönk ihop lite. Jag ville tillbaka, tillbaka till där solen lyste i mitt ansikte och där gräset kittlade under mina fötter. Men magin var borta. Min verklighet ser inte ut så längre. Det var uppenbart för mig nu, nu mer än någonsin. -Vilken j-vla sjukdom; sa jag högt. - Den äter upp en inifrån! Jag gick mot sängen. Borta var nu de lätta löpstegen som en gång i tiden fick mig att sväva över gräsmattan. Vad värre var, så var hoppet om ett stopp, i min sjukdoms förlopp också borta. - Satan sa jag högt när jag satte mig på sängkanten. Livet, ibland så där underbart som en sommardag men ibland tufft och tärande. Konsten är att få de mörka stunderna att inte upplevas som höga berg som man inte kommer över eller inte något djupt hav som man inte orkar simma förbi. Det är svårt för mig här och nu att kunna se en väg över just detta berg eller att simma förbi just detta djupa hav. Detta har varit tankegångar inne i min bubbla de senaste dagarna. Kanske t om i några veckor innan lasarettsvistelsen.
Det kan kanske förklara lite av min förvåning när jag har börjat inse vidden av det sk. Corona- viruset och dess dignitet och allt det som kommer i dess spår. Under mina dagar så har tv;n varit mitt enda sällskap mellan alla mina tester. Jag inser att min självcentrering har avskärmat mig så mycket att jag har lite svårt att förstå vad som håller på att ske i världen utanför min bubbla. Vad är det som händer? Lyssnar man på vissa olyckskorpar så skulle man tro att jordens undergång är nära förestående. Att det utspelas någon form slag mellan det goda, alltså vi, mänskligheten mot det onda, i det här fallet, corona-viruset. Ett armageddon!
Är det så? Hur kan ett virus lamslå en hel värld och sätter länders ekonomier i kaos? Är detta ens möjligt? Ska det vara så känsligt? Hur kan vi tillåta det? Då menar jag inte viruset utan det faktum att ett virus, ja ,jag vet att det är ovanligt virus, men ändå! Ett virus som kan få samhällsstrukturer på fall. Där vi stänger gränser och låser in de gamla och ska undvika att träffa andra människor. Ja, jag vet också att det är kanske så man måste agera nu.
Jag tänker då, att någonstans måste det ha gått snett. Vart vi svängde fel, det har jag ingen aning om. Vi kanske har svängt fel vid flera tillfällen. det är mycket möjligt, för att inte säga ganska troligt. Men att vi har kört vilse, det är solklart!En annan tanke som slår mig, kan det vara så att i vår strävan att tjäna pengar och att det är beviset för att känna lycka. Att det har gjort oss så fartblinda för viktigare saker än rikedom, såsom hälsa och välmående. Så därför när det kommer ett virus, som inte bryr sig och pengar eller andra rikedomar, så vet vi inte hur vi ska hantera det hela. Detta är bara en undran , en tanke som jag delar med mig av. Stollig, tycker säkert en del och för all del så kan dom ha rätt! Men...om dom inte har rätt eller åtminstone lite fel. Och jag har lite rätt, så vore det inte fel, om var och en av oss, stannade upp och funderade på vad det är som håller på att ske. Men också fundera på varför det sker. Om inte för vår skull, så för våra barn och barnbarns skull, det handlar ju om deras framtid. Så låt ideerna flöda fritt och sprid dom likt, ja, varför inte, likt ett numera känt virus. Ju mer vi delar tankar och ideer med varandra, ju mer kunskap får vi. Det leder till fler problemlösningar. Så se denna historia som ett bidrag till strömmen av nya tankar och ideer..
Avslutningsvis så vill jag skicka med en tanke till.. Det är ju inte första gången som vi drabbas av en virus problematik, men om man tänker på vad sker denna gång , i jämnförelse med tidigare pandemier. Så upplever jag att det har fått större och starkare reaktioner. Jag tror inte att det beror på att den är farligare än de tidigare, möjligen lite snabbare smittspridning. En gissning som jag har, är utifrån att vi i västvärlden har varit ganska förskonade tidigare och nu har krypit in i våra hem. Nu är det vi i den rika västvärlden som är drabbats och inte i något fattigt land i tredje världen som drabbas t ex. Kongo i Afrika. Då snackar vi ebola..det är inte något att leka med..men det är långt ifrån våra hem. Avståndet kan vara orsaken till att jag upplever snacket om Corona-viruset som mera påtagligt och att många fler hamnar i katastrof tänkandet. Ju längre ifrån det farliga, ju säkrare känner jag mig! Det är ju inget konstigt med det och då finns det inte heller samma behov av att prata om det.
En tanke bara...
Vid pennan: Mats Wedin 20 03 19
0 kommentar(er)
