Mats Wedin

Sommar, sommar och ännu mera sommar!

Årets sommarsemester har börjat och som den har startat! Värmebölja, ett svar på mångas önskningar inför sommaren. Min semester har precis startat. Jag har kommit så långt som till den tredje dagen och det har t om hunnit bli kväll.  Det har varit en riktig sommardag. Termometern landade som mest på ca 28- 29 grader.

En fråga som poppar upp i skallen är så klart om det är så att man har lyckats att pricka in rätt period vad det gäller sommar vädret? Det har ju onekligen börjat på bästa sätt. Svaret på frågan om jag träffat mitt i prick vad vädret anbelangar får vi tyvärr vänta på tills semestern är över. Vad sa jag nu? Semestern över? Hemska tanke, dit vill jag inte komma på länge än och det oavsett väderlek! Snarare så börjar jag hellre att backa bandet en aning. Och detta av den enkla anledningen att åter få känna den speciella känslan som infinner sig , just den dagen som man går på semester.

Så.., hokus,.. pokus och sim salabim.. Plötsligt så är vi tillbaka, tillbaka där! Den sista arbetsdagens morgon. Den startade precis som alla andra arbetsdagar med att den vedervärdiga klockradion ljöd med sin signal. Denna tingest och dess vidriga oljud fick jag tyst på ganska snabbt idag. Vad berodde det på? Att jag var så alert idag? Skillnaden mot alla andra morgnar var att jag någonstans i det undermedvetna visste att nu skulle det dröja innan jag åter behöver lyssna till dess oljud igen. Detta var dagens första tanke, tänkte jag där jag satt och log på sängkanten med en tyst klockradio i mitt knä. Ett par gäspningar senare så stod jag upp och var någorlunda redo att möta dagen.

Jag dukade fram frukosten och fixade kaffet. Mitt i allt ihop så stannade jag upp och tänkte det att vad allting bara flyter på idag! Jag log lite för mig själv och fortsatte med frukost förberedelserna. Nu nynnandes på olika sommarvisor, allt från Idas sommarvisa till Tomas Ledins, Sommaren är kort. Jag gick för att hämta tidningen. Öppnar dörren och stannade upp.. Solen lyste med sitt gulaste sken från den blåaste av de blåa himlar som finns och så smekte vinden min kind med den ljummaste av de kindklappar man kan tänka sig…Detta kändes som en speciell morgon, tänkte jag på min väg tillbaka från brevlådan med Barometern i min hand. Väl tillbaka på trappen så slog det mig; det är ju sista arbetsdagen innan semestern.. Hur kunde jag glömma det?; skrattade jag högt för mig själv. Hade jag glömt det? Nää, jag låtsades lite att jag skulle ha glömt bort vad som var speciellt med denna dag. Varför då?, kan man ju undra. Det var nog bara för att få suga lite extra på den karamellen, dra ut på det hela och få behålla den goa känslan lite längre. Det funkar, jag lovar. Jag kände hur jag log lite extra brett och lite extra länge! Vid närmare eftertanke så var allt speciellt denna dag. Frukosten smakade extra gott trots att det var det vanliga som jag brukar äta. För att inte tala om kaffet! Jag slog ihop tidningen och satte kaffekoppen till min mun. Det var inte så mycket kvar i koppen. Det var kallt och det smakade mera bittert än gott, men inte ens det störde mig. Det är ju en sådan där morgon, ni vet en sådan som inte går att förstöra! Där satt jag nu och log och i min hand hade jag koppen med kallt kaffe. Känslan av välbefinnande spreds sig nu runt i hela kroppen. Den här känsla har jag haft förut, tänkte jag. Det var inte förra semestern, inte heller semestern innan den. Det påminde om något större, rent känslomässigt i alla fall. En känsla kan vara svår att sätta ord på. Hur ska jag beskriva det jag kände på bästa sätt? Jag gör ett försök.. det fanns en kittlande känsla i magen och med den också stora förväntningar på vad framtiden hade i mitt livs skål, vad var det som låg där och väntade, livets efterrätt? Det är här och nu som jag börja inse vart ifrån känslan kommer. Varför jag känner igen den så väl. Skolavslutningarna, så klart! Pirrigt, ovisst och spännande var ju känslor som man hade inför varje sommarlov. De känslorna blev bara starkare för varje avslutning man var med om ända fram till studenten! Där var jag nu! Varför så starka känslor inför en semester? Finns säkert flera förklaringar men jag har två som snabbt kommer upp i skallen. Den första är att min son tog studenten i år. Klart att man har tänkt tillbaka på sin egna student i samband med denna händelsen. Den andra orsaken är nog min sjukdom och vad den kräver av mig. Den gör mig trött och därför så har jag känt att behovet av att vara ledig är mycket större och därmed så har förväntningarna också blivit därefter! Dock så kommer det att visa sig att det finns en stor skillnad mellan just sommarlov och semester, tyvärr. Skillnaden består i en del upplevelse och en del fakta. Hur tänker jag nu, kan man fråga sig. Jo, så är funkar i alla fall jag. Rent fakta mässigt så är det ju så att sommarlovet är ju dubbelt så långt som semestern. Detta påverkar ju så klart själva upplevelsen. Ett sommarlov kändes oändligt långt medans semestern, ja, startar upp i ett lagom tempo för att ganska snart därefter raskt övergå i ett helt annat tempo. Detta gör ju så klart att det upplevs gå betydligt fortare dvs. att den känns betydligt kortare.

Sommarkänslan fanns där, dock ingen lugg denna gång, som behövdes rättas till och som ändå aldrig hamnade rätt. Inte heller var det några fin kläder som man skulle klämma sig in i. Inte det så klassiska kyrkobesöket eller det nervpressande betygsutdelningen. Den som hade en förmåga att lägga sordin på den  annars så goda stämning. Skönt att slippa den iaf, tänkte jag och skrattade högt för mig själv. Skrattet tilltog i styrka när jag tänkte på att jag som numera är en femtio – plussare satt och jämförde känslan av att ta studenten och att gå på semester. Faktum kvarstod dock och känslan fanns där. Det är tur att verkligheten gör sig påmind ibland. Denna gång avbröts jag i mina tankebanor när jag promenerade längs Sågdammens strand, på min väg till Albäcksskolan, för att möta upp mina klasskamrater. Verkligheten i det här fallet bestod av att jag var tvungen att åka till jobbet. Tyvärr så blev det utfallet, även denna gång. Men det var ju en sådan dag att inget kunde stoppa mig idag. Jag fortsatte, nynnades, ”sommaren är kort” av och med Thomas Ledin. Jag satte mig i bilen och öppnade takluckan och vred upp volymen och skrålade med i nästan hela låten. Jag tänkte att det är tur att det är en bra stereo, så att ljudet döljer min sk. ”skön sång”! Hade den hörts, så hade nog grädden på jordgubbstårtan surnat, fortare än kvickt av ljudet!.. haha.. Ni som läser denna nu kan också andas ut, den här lär aldrig komma ut som någon ljudbok!!.. Haha..

Ni som följer mina inlägg och storys( ni får gärna klicka på följa på min blogg)vet att det händer mycket i mitt liv vad det gäller min sjukdom/diagnos. Mycket att tänka på! Visserligen så har den rådande pandemin satt stopp för i princip all vidare behandling. Dock så hade jag ”turen” att genomgå en magnet röntgen av det som man kallar för hjärnan. Det innebar att jag började min semester med att göra denna undersökning. Syftet i det här fallet var så klart för att se hur stora förändringar som har skett sedan förra röntgen. Den tuffa sanningen är egentligen är att man ville se hur mycket av hjärna har gått förlorad sedan sist.. Dessa tankar följde mig tätt i spåren. Både under dag 2 och dag 3 av undersökningen. Trots att jag visste att det inte skulle ge mig några svar. Inte sådana svar som jag egentligen ville ha, utan mer som bekräftelse på hur stor omfattning mina problem hade fått. Jag ville veta hur jag ska kunna sova mer än två timmar per natt!! Några svar fick jag inte, utan mer flera bekräftelser på att det jag upplevde var precis så som jag upplevt dom.

Summan av all information och kunskap inom området har inte gett mig några större förhoppningar om något botemedel. Inte heller om en förbättrad nattsömn, vilket hade underlättat! Det har gjort min bild betydligt klarare om vad som krävs för att hålla MR. P stången! Spontant så längtar jag tills att operationen är över eller åtminstone bestämt datum. Bara så att jag kan släppa det hela och börja min semester på riktigt!! För i sanningens namn så kan man inte kalla det här för att gå på semester, inte med alla dessa tankar och frågeställningar.

Så vart var vi nu? Borta var alla skolavslutningskänslor och välkommen, Mr Parkinson. Hur hamnade jag här?  Vad gör jag nu?; tänkte jag. För nu sitter han där åter, där på min sängkant och dinglar med sina ben, natt efter natt! Jag försökte att ignorera hans blotta närvaro men gradvis så ökade han på mina skakningar och min stelhet, så till den milda grad att jag blev liggandes på sida , stirrandes in i väggen. Jag var klarvaken, stel och lite skakig. Dessa tre komponenter tillhör numera mina nya kompetenser. Kompetenser som om jag fick välja, helst stått utan. Träning och rätt mediciner har hjälpt mig hittills men hur länge?? Tänk positivt, sa jag till mig själv som för att hålla modet och hoppet levande. ”It ain`t over until the fat lady sings”

Sommaren är här, värme, sol och glass! Vad händer framöver?.. osv. Frågor som saknar svar. Jag får helt enkelt förhålla mig till att inte få svar på alla de frågor som jag har. Hur svårt det en är… Jag har ju klarat av en student, en frånvarande lugg som jag slipper hålla ordning på och sist men inte minst, det är Sommar!! Så länge det finns hopp, så länge ska vi hoppas…

Vid pennan: Mats Wedin 2020 06 29