Svett, smaklökar och fågelperspektiv
En vacker försommar dag håller så sakteliga på att övergå till en något svalare försommar kväll. Dagen har varit så där underbart varm som man har längtat efter under de kalla vinter månaderna. Jag sitter åter invid min fars lilla röda stuga med de vita knutarna. Förnöjt så beskådar jag huset och dess omgivning. Det är varmt, tänker jag samtidigt som jag känner hur ännu en svettdroppe formas högt uppe på min kala hjässa. Jag känner hur den påbörjar sin vandring längs min kind för att till slut nå käkbenets kant och där tvingas att släppa sitt tag, för att sakta falla fritt och till slut hamna i det nyklippta gräset under mig. Det gräs som jag precis hade klippt.
Svettdroppen, egentligen skulle jag väl säga dropparna, för dom var ju flera. Så svettdropparna fick mig att inse hur vi är bitar i något större. Pusselbitar som sitter ihop med andra bitar. Vissa ”bitar” är mer beroende av andra för att få ihop pusslet. Vi är en del av ett kretslopp. Ja, kanske inte bara ett utan kanske flera olika kretslopp. Det kanske är en långsökt tanke men det som min svettdroppen fick mig att tänka på, var hur många svettdroppar har inte fallit här, just här, vid denna lilla röda stuga. Allt från den tiden då det första spadtaget togs för att bryta den mark som i generationer skulle sätta mat på bordet och foder i ladan. Allt detta för att möjliggöra att släkten skulle kunna leva vidare, i generationer. Allt slit som slutligen ledde fram till mig, där jag nu satt. Svettig och trött efter en dag slit som ”torpare”, likt mina förfäder. Stora ord, kan man tycka. Att jämföra min gräsklippning med deras slit för att få ihop till mat för att kunna överleva. Visst finns det en risk att min bild kan upplevas som en romantisering av dåtiden. Att min jämförelse, min svettdroppe, att den skulle kunna vara i närheten så ansträngande som deras droppar och därigenom förenkla allt det arbete som dom tvingades att utföra. Vi, i alla fall jag, har svårt att föreställa mig hur hårt det måste ha varit och hur många svettdroppar som jag hade haft om mina redskap hade varit spett och spade. Istället för som nu, en självgående gräsklippare. Det enda som på något sätt är lika, är just svettdropparna. Tänk på all denna sten som de med endast manskraft har forslat bort. Bara för att få någonstans odla sina grödor. Jag skakar på mitt huvud och tänker att det livet hade jag nog inte klarat av, som svettas efter lite gräsklippning. Så att jämföra våra arbetsinsatser kan vi lägga åtsidan. Däremot , att jämföra den känslan av nöjdhet över väl utfört arbete, en känsla och en upplevelse så stark att man nästan kan ta på den. Den är nog fullt jämförbar. Jag tänker att alla som har suttit här före mig måste ha haft liknande känsla av att ha uträtta något bra och trots en svettig hjässa, känt sig nöjda.
Nu satt jag där. Där jag hade suttit så många gånger som barn. Jag minns att under tonåren så handlade det inte så mycket om nöjdhet och om att hitta lugnet. Snarare så sökte man det motsatta. Allt har sin tid, tänkte jag…. Samtidigt som jag lyfte min blick, för att åter få njuta av insikten att allt var färdig klippt. I alla fall, för den här gången. Nu fanns känslan av lugn och ro här. Doften från det nyklippta gräset som nu blandades med ett stänk av den sältan som kvällsbrisen förde med sig från Östersjön, som påminner mig om smaken då man fick en kallsup. Smaken av det bräckta vattnet, kan jag fortfarande känna. Inget vidare, enligt mina smaklökar. Där fanns också alla dessa färger och med dom kom alla möjliga färgkombinationer och nyanser. Ta bara dessa olika nyanser av grönt. Det fanns allt från den skiraste gröna färgen på hängbjörkens gren till den djupt mörkgröna granen och dess tjocka grenar. Där stod den nu, rak och nästan kunglig i sin utformning. Denna, en gång så liten planta som nu har vuxit sig stor och ståtlig. Ett träd som man lägger märke till, när man promenerar fram mot stugan. Dess blotta existens bevisar åtminstone två olika saker. Det första är att det har gått många år sedan den granen såg solens ljus första gången, tiden står aldrig still, fast den ibland kännas som om den står still eller också kan den kännas som om den rusar och svaret är att den gör varken eller! Tiden är beständig. Det andra som jag tänker på är att saker och ting förändras som i det här fallet, att liten blir stor. Vi, människor står under ständig förändring. Detta har vi svårt att påverka mer än att förhålla oss positivt till själva förändringen. Inte för att det alltid är rätt med förändring utan mer att det underlättar min resa på livets väg. Jag stannar upp i mitt funderande och ser mig omkring. När jag försöker att återskapa min bild så märker jag att något vitalt saknas. Jag kan känna ”smaken” av hur det ser ut, tack vare den sena havsbrisen. Färgerna finns där, fast mest det gröna. Tack vare kvällssolens sista strålar så lyckas den få fram ytterligare nyanser. Dock inte bara av de grönskade träden utan även den gråa stenmuren. Man skulle säga att den stenmuren bildar ramen på min bild. Den begränsar bildens storlek eller så kan man säga att den skapar förutsättningar att hantera alla intryck. Valet av vad man ska kalla det för , en begränsning eller en förutsättning, det valet ligger på den som läser texten. På hur man ser på situationen. Det var många tankar som fladdrade omkring i min skalle. Hur knyter jag ihop allt till en bild, en helhet? Vad är det som saknas? Det är säkert flera saker som kan tillföras i min beskrivning. Det som jag saknar och vill tillföra, är kanske det svåraste som finns att just klä i ord.
Jag tänker på ljudet och på hur jag ska kunna förmedla denna, snudd på magiska ljudkuliss. Vad är det som jag lyssnar till? Det är inte några stormvindar eller åskan. Inte heller sorlet från någon uteservering. Definitivt inte något trafikbuller. Visserligen så skulle alla dessa alternativ kunna fungera som en lugnande miljö. Ja, det kan vara så att t om trafikbuller, kan skapa ett lugn. Allt är ju vad jag är van att höra. Vanan i detta fall, skapar en trygghet av att man känner igen ljudet. Jag släpper den här tankebanan nu, det får bli en annan gång, en annan bild. Så tillbaka till min ljudkuliss, en kuliss så långt ifrån trafikbuller som man kan komma. Jag talar om fågelsång och det kommer från alla håll. En del hörs starkare medan andra är lite svagare. Det beror nog på vart man befinner sig i förhållande till den sjungande fågeln. Den första fågel jag lyckas få se är den duva som har hållit mig sällskap vid flera olika tillfällen, samtliga de gånger som jag har varit själv i stugan. Duvan är väl inte direkt känd för att kunna sjunga utan har ett läte som påminner mer om någon har satt i halsen än en skönsjungande fågel. Nästa fågel som visade sig i min närhet och som verkade för upptagen för att ta sig tid att sjunga var en liten pilfink. Pilfinken som har sitt bo i en av knutarna på den lilla röda stugan. Där har de häckat i flera generationer. Precis som vi i vår släkt. En fascinerande tanke, tänkte jag och log. Nästa gäst ifrån fågel världen var en Koltrast, som på sitt karriäristiska sätt, springer avigt och rätt och jagar insekter och maskar. Så höll den på tills den kom så pass nära att den plötsligt upplevde mig som ett hot och skrek ut sin klassiska varningssignal, för sekunden senare tog till flykten med ett par snabba vingslag. Flydde från en svettdroppande ”torpare”, skrockade jag högt. I ögonvrån så kunde jag nu också urskilja en tredje art av insektsjagande fåglar. En fågel, som kan uppfattas som lite högfärdig och lite kunglig i sitt rörelse mönster. Fågeln som jag sitter och tittar på, rör sig i princip som koltrasten alldeles nyss. Springa, stanna upp och sen springa igen. Det är Sädesärlan som jag tittar på. Läget var gynnsamt för ärlan nu i det korta gräset. Insekterna hade ingenstans att gömma sig. Det var som om sädesärla inte tog någon notis om närvaro, inte brydde sig så mycket i alla fall. Till slut så kom den så nära att den snabbt vände på klacken och med ett utseende mer likt det hos någon som blivit försmådd. Den vandrade iväg med näsan eller rättare sagt med näbben i vädret. Detta för att visa att hen inte bryr sig om vem jag var eller ej heller att den skulle vara rädd för mig. Skrattet kom bubblande ur min strupe och det skrämde upp ärlan i luften men bara ett par meter. Då den landade igen för att återgå till sitt mat sök. Dock verkade ärlan vara något mera förnärmad än tidigare. Den ärlans högfärd gör nog att den saknar humor, tänkte jag. I alla fall, en torpare humor!
Där har ni min bild! Den bild som jag satt och beskrev, hade jag nu blivit en del av. Den innehöll nu allt som jag kan måla upp för er. Färg, ljud och t om lite smak. Jag hoppas att när ni har läst färdigt texten och jag ber er att luta er tillbaka och blunda. Jag tror att ni då kan se det eran tolkning av min beskrivning av min stund vid min fars stuga. Jag minns att jag la huvudet på sne´ och tittade upp mot himlen. Det kändes som han var där, min pappa! Känslan var att han gillade det han såg och att han njöt av det han hörde. Och kanske fanns det fler där från förr, tidigare generationer. Dom är säkert lika glada som min far och dessutom kanske lite stolta. Stolta över att en ny generation satt på samma ställe och svettades i det nyklippta gräset. Vid den lilla röda stugan med de vita knutarna!
Vid pennan: Mats Wedin
2020 05 30