Mats Wedin

Triss i S!  Semester Sommarlov Seger

Historien har sin början tredje dagen på min sommarsemester, vi är alltså några månader tillbaka i tiden. Det är lika bra att förvarna om att det här kan kännas som en story utan röd tråd men förhoppningsvis så kommer vi i mål även denna gång! : ) Nu kör vi!

Tredje dagen, på årets sommarsemester och det drar sig mot kvällen. En dag som skulle visa sig att innehålla både det ena och det andra. Rent väder mässigt så började och slutade dagen i solens och de blå himlarnas tecken. Det fanns så klart andra orosmoln men de satt liksom på insidan, i min skalle och kanske lite i magen men då i form av fjärilar…

Frågan som dök upp i min skalle och som alltid sammanfaller med att semestern har sin början. Det handlar så klart om det äntligen är min tur att lyckas pricka in sommarvädret! Det ser ju onekligen bra ut, hittills i alla fall! Svaret får vi ju först efter semestern, ja, t om först efter sommaren slut. Det är först då som man kan summera det hela och dit vill jag inte komma på länge än, tänkte jag och log. Snarare så försöker jag att backa bandet en aning redan här och nu för att åter känna den underbara känslan av vetskapen om att man ska gå på semester..

 Så hokus pokus.. så var vi tillbaka, där på sista arbetsdagens morgon. Klockradion har ännu inte gett sig till känna. Det var en tystnad som gick att ta på, som bröts och plötsligt försvann och det tack vare klockradions ”vidriga”, ”otäcka” och ”hänsynslösa” tillvägagångssätt, där den tingest som jag kallar för ett av ” Djävulens” verktyg lät som om undergången var nära förestående. Detta har den haft som uppgift ända sedan förra semestern. Skillnaden på denna morgonen gentemot övriga mornar, är att redan när mitt huvud lämnar kudden så visste jag att det här är sista morgonen på länge som jag behöver lyssna till det fanskapet! Så efter ett par sömndruckna försök att tysta eländet, lyckades jag äntligen. Tystnaden tog åter över tillställningen och jag la mig åter och efter att ha gäspat ett par gånger så var det bara ett stort leende kvar i mitt ansikte.

Jag satte mig på sängkanten och samlade kraft för att möta dagen. Frukosten, samt morgonkaffet var snabbt fixat. Det gick så smidigt, att jag stannade upp och förundrades över hur mycket lättare allting gick idag! Jag kom på mig själv, nynnandes på lite olika sommar sånger på min väg ut till brevlådan för att hämta morgon tidningen, Barometern. Solen stod redan högt på himmelen trots den relativa tidiga timmen. Luften kändes så där behagligt ljum. Det kändes att det var något speciellt med denna morgonen…. Ja, visst, det är ju sista arbetsdagen innan min semester! – Hur kunde jag glömma det , sa jag högt för mig själv och skrattade. Så klart hade jag inte glömt bort det! Jag tror att det var ett försök att lura mig själv, för kunna suga på den karamellen lite extra länge. Min känsla var nog att jag lyckades, lite i alla fall. Jag märkte hur min mun sprack upp i ett leende, i ett extra stort leende! Det var verkligen en speciell morgon, t om frukosten smakade extra gott och för att inte tala om kaffet.

Jag vek ihop min tidning och tog kaffemuggen till munnen. Det störde mig inte ens att kaffet hade hunnit bli kallt och att det smakade mer bittert än gott. Anledningen var så klart att det här var en sådan morgon där inget och då menar inget kan förstöra den underbara känsla som hade infunnit sig. Där satt jag nu, en kopp kallt kaffe i min hand samt med ett leende från öra till öra, fullständigt nöjd med min tillvaro. Mina tankar var så där ostrukturerade och fladdriga. Det påminde om något från långt tillbaka i tiden. Jag har känt så här förut men det var många år sedan. Hur ska jag beskriva det på bästa sätt? Det var som jag hade fjärilar i magen och det kryddat med stora förväntningar på vad som låg framför mig i min skål, livets efterrätt!

Det påminde mig om alla de skolavslutningar som man hade haft! Pirrigt, ovisst och spännande. Det var ju de stora ingredienserna som man bar med sig varje år, när man sprang ut från sista lektionen eller när man kom ut från kyrkan och man äntligen fick byta om från fin kläderna till sina vanliga.. Sommarlov! Trots att känslan kan kännas igen och kännas lika, så är det åtminstone minst en stor skillnad. Det som jag först och främst tänker på är längden på de båda, sommarlovet är mycket längre, dubbelt upp. Detta i både teori och i praktiken. Känslan som jag i alla fall hade då, var att sommarlovet kändes som om det var oändligt till skillnad från att ha semester. Jo, visst de första semesterdagarna är känslan att de går i ett lagom tempo för att någonstans längs vägen bygga upp fart och till slut komma upp i racerfart och därmed nå slutdestinationen med en känsla av att semestern var alldeles för kort.

Sommarkänslan är och var lika men det finns positiva skillnader som talar för semestern kontra sommarlovet. Vad kan vara bättre då? En fråga värd att besvara…Semestern kräver inte att min lugg(om jag nu har någon)ligger rätt! Den hade ju alltid en förmåga att hamna där den inte skulle. Det där med att klä på sig fin kläder som egentligen bara användes vid skolavslutningar som man aldrig riktigt gillade, det slipper man nu!. Inte behöver man göra något kyrkobesök , dvs inte om man inte vill i alla fall.. för inte att tala om den avslutande betygsutdelningen. Den som i mitt fall, alltid hade en tendens att lägga lite smolk i glädjebägaren! – Skönt att slippa det! sa jag och skrattade. Det som också kan vara det faktum att jag som en 50- plussare sitter på min kammare och jämför känslan av att gå på semester kontra sommarlov.

Fast jag måste erkänna att likheter finns. Det är tur att verkligheten gör sig påmind ibland och i detta fall så avbröt verkligheten mig på min skolväg längs med sågdammen , ner till Albäcksskolan för att möta upp mina klasskamrater. Verkligheten i just detta fallet var att jag helt enkelt höll på att bli sen till min sista arbetsdag innan semestern. Raskt in i bilen, för en snabb färd till jobbet. Åter nynnandes, nu till Tomas Ledins och nästan lite fyndigt i sammanhanget, Sommaren är kort! Jag öppnade takluckan på bilen, höjde ljudet på stereon och började skråla med i texten. Det är tur att stereon är av en sådan kvalitet att den lyckas att dölja mina försök till ”skönsång”. Risken hade annars varit stor att grädden surnat på allas jordgubbstårtor i närheten och det fortare än kvickt. Ni som läser detta , kan fortsätta i lugn och ro.. jag har inte gett ut historien som ljudbok.. haha.. inte än i alla fall!

Musik i bilstereon,. på min väg till jobbet! Sista arbetsdagen innan.. ja, ni vet! Innan semestern!!  Samma stereo på hemvägen, lite segare i knoppen men det gör ju inget när man har semester!!!

Dock så skulle denna sommaren se lite annorlunda ut än tidigare årgångar. Ni som har haft ork och har tagit igenom  tidigare alster vet ju vad som har hänt i mitt liv vad det gäller en viss Mr.P, dvs. min Parkinson diagnos. Den, ursäkta uttrycket, skitstöveln har förstört mycket, också min semesterkänsla. Denna semester skulle nu inledas av diverse undersökningar. Visserligen så har det i den rådande pandemin, bromsat in vad det gäller i princip alla behandlingar. Dock så kvarstod en tid för magnet röntgen av min skalle. Syfte var att klargöra om och hur mycket förändringar det har blivit sedan jag senast var och plåtade skallen. På ren svenska: Hur mycket mer har slutat att fungera? På detta sätt har jag aldrig börjat en semester tidigare…De funderingarna bar jag med mig på väg hem från jobbet på eftermiddagen. Det var ju dag 1, inget skulle kunna rubba den goa känslan!! Så var det sagt!! Eller hur?

Detta var inte så man ska inleda sin semester! Borta var nu skolavslutningskänslan. Kvar var bara tomhet och Mr P. Hemkommen och vilandes i min säng så satt han där, på sängkanten.. dinglandes med sina ben. Jag gjorde vad jag kunde för att ignorera honom. Det verkade fungera till att börja med men gradvis så ökade mina skakningar och min stelhet till slut så till den milda grad att jag blev liggande på sidan, stirrandes in  i väggen. Klar vaken, stel och något skakig. Två av dessa som numera tillhör mina nya och oönskade kompetenser. Var det så här som semestern skulle se ut? Mr P sittande på sängkanten och jag liggandes och titta in i väggen?

-Aldrig i livet, skrek jag ut och tog samtidigt ett djupt andetag… Nu skulle Mr P få se…. Sakta men säkert satte jag mig upp i sängen. Väl uppe så såg jag hur solen hade smugit sig in under min persienn och bländade nu Mr P. Bländade honom tillräckligt länge för att ge mig både tid och samla kraft att komma upp på benen. Sakta men säkert så kom jag fram till fönstret och drog upp min persienn. Och visst var det så att solen lyste, inga Parkinson moln på den blåa himlen, min sommarhimmel!

Jag kände nu åter hur ett leende tog form i mitt ansikte, kanske inte ett skolavslutningsleende men ett riktigt semesterleende och det duger gott för mig! Jag insåg att inga somrar hädanefter kommer att likna varandra men jag visste också att jag har hittat ett sätt att stoppa Mr P från att förstöra semesterkänslan!!! Det betyder massor….

Vid pennan: Mats Wedin