Ett sommarminne eller upplevelse!
Detta är en historia som jag råkade hitta i ett av mina block som jag har liggande lite överallt. Började att läsa en historia som jag hade skrivit tidigare i år och tänkte att det kunde vara en tillbaka blick över sommaren men samtidigt en blick framåt med en portion framtidstro. Hoppas att ni gillar den!
Dagar som denna, då solen strålar från en klarblå himmel och hängbjörkens blad står absolut stilla. Dessa olika förutsättningar har en förmåga till att sänka hastigheten på mig men också på det mesta som sker runt om oss. Det är inget konstigt med det tycker jag. För mig, lite hårddraget, så är fartsänkningen en ren överlevnads strategi. Hur tänker jag nu? Det är en bra fråga… låt mig försöka ge ett bra svar. : ) Det handlar om att spara på sina krafter och använda dom inte bara på rätt sätt utan mer på att välja rätt tillfälle. Så nu, när det var som det var, jättevarmt, så gällde det att ta så lugnt man kunde, (jag vet att det är lätt att säga svårare att genomföra och man kan bara göra sitt bästa)och spara krafterna till svalare tillfällen. Om vi kan sänka farten bara så lite, så har vi vunnit något.
Jag märkte ganska snart att det sänkta tempot har fler fördelar än att ”bara” spara på krafterna. Vi , dvs den moderna människan lever i dag mer eller mindre, till och från i ett ekorrhjul och detta hjul har en tendens att snurra fortare och fortare, det utan att vi kan påverka det. Visst finns det saker som måste tas om hand om fort och utan dröjsmål men det är långt ifrån alla. Man måste prioretera, tufft ibland men ett måste. En sak är då säker att ingen klarar av att hålla den farten i längden och definitivt inte när kvicksilvret i termometern visar på över 30 grader ..Då handlar det om att ibland smyga in under, som i mitt fall, min hängbjörk och i dess skugga, dricka lite vatten.
Jag nämnde att det fanns fler fördelar med en ”temposänkning” och den största som jag själv upplevde som positiv och det var att nu fanns det mer tid att kunna samtala med varandra. Kanske inte en upptäckt som får folk i allmänhet att höja på sina ögonbryn, inte av förvåning i alla fall. Att jag upplevde det som en , ska vi säga, en aha -upplevelse, berodde nog på att jag märkte en förändring i hur många av konversationer förlängdes. Från att vara korta och precisa, (allt för att hålla tempot uppe) som t ex, Hur e läget? Eller Vad gör du nu för tiden? Bra frågor, absolut men oftast så bromsades samtalet upp, för att till slut dö ut i bruset från någon i bakgrunden, brusande reklamradio station eller tv kanal, istället för att utmynna till att vara en konversation med både djup och intresse, av vad den andre sa och tyckte.
Det var så varmt att man inte orkade lyssna på varken speedade radioslingor eller sätta sig framför tv:n. Alltså fanns det tid att samtala! Prata, lyssna och prata igen. Det är det bästa sättet att lära känna en annan människa. Det fanns tid att lära och att lära ut, nya kunskaper och gamla erfarenheter. Fanns tid för olika generationer att mötas i samtal, detta mina vänner är viktigt för vår framtid. Vi ”gamla” fick plötsligt chansen att lära oss nya sätt att tänka och de yngre fick möjligheten att ta del av våra erfarenheter. Hur ofta händer detta?
Om jag nu ska försöka att summera mina tankar om denna text så låter det så här: Jag hoppas att denna ”eftertanke” gör att jag fortsättningsvis förblir förändringsbenägen och inte agerar som en ”bromskloss” för utvecklingen. För att förtydliga själva ordet ”bromskloss”, så menar jag inte att man ska blunda för allt, utan fortfarande våga ifrågasätta och lyssna men inta säga stopp bara för att det är något nytt! Och jag hoppas att de yngre tänker på ett liknande sätt dvs. att lära av våra misstag men även lyssna på vad erfarenheten har lärt oss. Lyckas vi att få ett sånt samtalsklimat så ger det mig en stark tro på en ljusare framtid trots mörka mål i horisonten såsom miljöförstöring och pandemier. Så låt oss fortsätta att sänka farten och prata mer med varandra!
Vid pennan: Mats Wedin 20 10 22
1 kommentar(er)
