Ett erkännande eller ett uppvaknande?
Det har blivit kväll. Trots att dagen började riktigt tidigt. Det är först nu när jag sitter här och försöker att plita ner några tecken på ett papper, som jag verkligen inser hur tidigt jag klev ur sängen denna ljuvliga lördags morgonen. Ljuv å ljuv, vet jag egentligen inte om den va.. mest kallt och blåsigt, var väl den bestående känslan, så här några timmar senare. Morgonen hade antagligen varit mycket mera ljuv om jag hade stannat kvar i sängen. Fast som en gammal luttrad jägare, som jag gärna vill tro att jag är, så för det första så skulle jag aldrig erkänna att det vore kallt och för det andra, vad kan vara mer ljuvligt än en frostkall och nattsvart morgon i skogen?.. Så där stod jag nu, tillsammans med de övriga huttr..fel, luttrade jägarna. Vi samlades nu runt bilarna och diskuterade viktiga saker som t ex. huruvida coronan snart skulle ge sig och hur är det möjligt att en person som Trump, kan lyckas bli president i världens kanske mäktigaste land? Nä, detta stod verkligen inte på vår agenda. På vår agenda så stod det jakt och det innebar att vi hade minst ett par timmars naturupplevelser framför oss och om det gick riktigt bra, så kanske, kunde man få se något av skogens större djur. Skönt att slippa ifrån Corona restriktioner och andra vardags bekymmer och i det här fallet också, slippa höra nya uttalande från en galning med lugg i väst till en annan utan lugg i öst… Så långt var allting på topp, ja, menar faktiskt det. Nu när man verkligen hade vaknat till och sinnena var med på noterna, så märkte jag snart att det låg både spänning och förväntan i luften, som det alltid gör, just tidiga jaktmornar..
Nu skulle det komma att hända saker, som jag inte kunde på något sätt, inte ens i min vildaste fantasi, kunnat förutse! Det låter som om jag kommer med ett erkännande, som skulle rendera i minst ett par Nobelpris. Med risk för att göra er besvikna. Så är det lika bra att redan nu dementera eventuella påstående om några världsomvälvande erkännande eller uppvaknande. Det handlar om människor sätt att vara, medmänniskor!
Det kändes plötsligt som om klockan hade ökat farten och det infanns sig en sorts rastlöshet i jaktlaget. Skämten och skratten övergick nu till en volymsänkt, nästan viskade diskussion. Solen, började nu sakta försöka ta sig över horisonten. Det vet alla ni som vill se vilda djur i rörelse ute i naturen. Då bör man smyga ut till respektive torn i skydd av mörkret. Torn, var det, ja…Vart vill jag sitta? Försökte jag se ut som jag stod å funderade på det. Det var inte så långt ifrån sanningen. Mina tankar kretsade runt vilka torn har vi att välja på? Vart finns dom?... hmm, nu kom vi till det där tillfället i jakten som jag numera stressar upp mig för. Varför då?, kan man ju fråga sig. Svaret kommer så småningom, lovar det!
Jag stannar upp i mitt skrivande och påminns om att det är ju kväll. Hemkommen från den tidiga jaktmorgon som hunnit att bli både förmiddag och eftermiddag och nu mätt i magen, nyduschad och lite lagom slö men välmående. Så åter till det som jag upplevde hade skett tidigare under dagen. Själva anledningen till att denna text blir av, helt enkelt! Musik hörs i bakgrunden, en spellista som undertecknad hade gjort nån gång, då det begav sig för några år sedan, då jag fick en släng av ett nostalgivirus. Jag hade suttit och plitat ihop den på Spotify. Bra låtar, tänker jag men ljudet är bättre i en gammal hederlig stereo än i den ny ”paddan”. Skitsamma, ljudet spelar mindre roll en kväll som denna. Musiken och låttexterna kan ibland hjälpa till att både beskriva vilka tankar och känslor som snurrar i huvudet, men även kunna klä det i ord.
Så hur var mina tankar och känslor efter en underbar dag i skogen. Trots att det hade varit en bra dag så kände jag mig som en vulkan! Visserligen, en slumrande sådan men dock en vulkan…. Alltså tillsynes lugn och harmonisk till det yttre men under ytan så bubblar det. Olika känslor och tankar kokade förfullt. Om man nu vill dra några humor poäng så skulle man kunna säga att det är en jädra soppa som jag håller på att tillaga…nja, så många poäng blev det nog inte men nu står den där, historien alltså.! Vad är det för ingredienser som gör att min soppa håller på att koka över? Dessa ingredienser tillhandahålls av den alltid så otrevliga Mr P ! Vilka är då dessa små egenheter som den här ”kocken” har i sin recept bok? Det handlar till stora delar om Trötthet, Trötthet och trötthet! Lägg till ett par teskedar av stressintolerans och summan av den kardemumman brukar göra det svårt för mig att fokusera på olika saker som t ex. att minnas olika platser.
Om vi nu backar lite och återkommer till varför jag tycker att det är så jobbigt och stressigt när vi ska bestämma vilka torn som respektive person ska sitta i? Så kan det vara av den enkla anledningen att jag minns inte hur tornen ser ut och vart de är placerade fast att jag har varit där förut. Mitt ”bild” minne är inte på topp, om man nu säger så. Jag har ju berättat i tidigare historier om Mr P och hans påhitt. Att det jobbigaste inte alltid är det som alla kan se, som t ex skakningar eller stelhet. Det värsta är det som sker på insidan. Trötthet, dålig stresshantering och sämre minne. I mitt fall så upplever jag att just ett försämrat bildminne är jobbigast för mig. Varför tycker jag att det är så jobbigt? Det finns säkert flera orsaker till varför jag tycker att det är jobbigast. Det känns som om jag har hamnat i en taskig sits, där jag upplever ett moment 22. Med det menar jag att min rädsla för att glömma, gör att jag får ett stresspåslag och det vet vi hur stress och Mr P jobbar ihop. Inget vidare, skulle man lugnt kunna påstå. När detta sen har fått fart, så leder detta oundvikligen till hjärntrötthet. När hjärnan säger att det är dags att tagga ner så gäller det minnet också, så klart. Man får en känslan av att det är lite av katten på råttan och råttan på repet lek. Kanske en förenklad beskrivning men det är en bra liknelse i vilket fall som helst, tycker jag!
Den så ofta förekommande sömnbristen, att nästan aldrig sova mer än två timmar taget, underlättar inte för hjärnans minnesfunktion att arbeta. I samma stund som jag skriver så formas det ett stort orosmoln på min himmel och det molnet består av sorliga tankar om min fars sista ”ljuva” år, en resa i demensens land. Den resan har satt spår i mig. Det har gjort att min situation har blivit än lite knepigare att hantera och bearbeta. Jag kan minnas hans oro och den rädslan som han måste ha känt i varje ny situation och i varje nytt möte med andra människor. De nya situationerna och de nya människorna förblev ju alltid nya! Han kände ju till slut aldrig igen något eller någon. De känslorna, som han fick när han inte fattade någonting av det som hände runt omkring honom, det mina damer och herrar, de skall mötas med största respekt. Det fick jag lära mig på nära håll, på ett smärtsamt nära håll! Nu drar jag inte några likheter med min egna situation och att mina sista ”ljuva” år huruvida om de också kommer att tillbringas i demensens land. Visst finns tanken där ibland och man känner så klart en oro. Vilket min far också gjorde och det utifrån att även hans far blev dement i slutet av sitt liv. Nu har jag genomgått alla möjliga minnes tester och klarat av dessa utan problem. Ingen demens här , inte vad jag kommer ihåg i alla fall…. 😉
Fy faan, det sägs att det ska kännas bättre när man har lättat sitt hjärta, vågat släppa ut det jobbiga men det är inte den känslan som jag sitter med nu, när jag skriver. Känslan handlar inte om någon lättnad utan mer om farhågor och rädslor. Rädslan för att glömma de som betyder något och farhågan att inte kunna bidra, utan att vara till besvär. Detta ger snarare tyngd åt den kvarn sten som hängde runt om min hals och som dessutom gjorde sitt yttersta för att dra ner mig i djupet. Men något gör så att jag orkar hålla emot dess tyngd. Jag ser mig omkring i mitt vardagsrum. Det är mörkt ute, själv sitter jag i ett svagt, nästan gult sken från en gammal glödlampa. En sådan ni vet, med stora och små trådar i…vintage, är väl vad man kan kalla dom för, men jag gillar det mjuka gulaktiga ljuset. Det skär stora hål i natt mörkret och hjälper de som har svårt att sova och de mörk rädda att känna trygghet. Jag svävade visst ut här, men det tar jag inget extra för.. 😊
Åter fångade ”paddan” min uppmärksamhet. Från att tidigare spelat låtar som påminde om fornstora dar, då allt kändes lite gladare, lite piggare och framför allt friskare. Jag tänkte att leva i det förgångna gör ju ingen frisk. Tanken som jag fick, var att stänga ned musiken och börja leva i nuet istället, som kanske vore den enda rätta medicinen. Den kom av sig redan vid nästa låttitel. Det kändas nästa som ett dåligt skämt, på gränsen till tragikomiskt: Simple Minds, med låten ” Don`t you forget about me”. Log för mig själv och tänkte att antigen så finns det någon mening med det som sker runt omkring oss och då innebär det att någon styr detta som händer. Om den kan man bara säga att hen har banne mig ingen humor eller åtminstone en dålig humor! Eller så sker saker bara för att just att det sker... utan någon strategi eller tanke! Och för att leva i nuet så måste man ha en historia, alltså kan man inte bara leva i nuet. Lagom är bäst… Denna dipp i humöret får betecknas som en ren känslomässig rutschbana som bjöd på en färd, vars slutmål är för mig helt okänt.
Vad var det då som gjorde att jag reagerade så starkt? Vad var den utlösande faktorn som ledde till min mentala djupdykning? Vad var det som gjorde att jag höll emot?
Så här tror jag att det var.. Jag tror att det var på en helt vanlig jakt dag, då jag dels p g a trötthet och dels p g a sömnbrist men också av en trötthet av att försöka dölja mina minnes störningar eller svårigheter, eller vad man nu ska kalla detta tillstånd. Då kom det bara, där och då…Högt och tydligt tog jag ordet och berätta att pga. av min Parkinson så har jag fått minnes problem som gör att mitt lokal sinne har försämrats, så ni får gärna visa mig till mitt pass. Först blev det tyst, jag höll andan, vågade inte möta någons blick. Sen var det någon som skojade om gamlingar, men vem lyssnar på sånt dravel.. Det var inte bara mitt erkännande av själva minnesstörningen (ännu ett namn),vilket i vanliga fall borde ha räckt för att stressa igång mig. Det som gjorde ett stort intryck var reaktionerna hos mina jaktkamrater. Den normalt skojfriska och ibland, utifrån sett, lite råa skämtnivå byttes ut till en stöttande men fortfarande skojfrisk miljö. När det var dags för avfärd till respektive torn så sa min jaktkamrat Christer, min mentor när det handlar om jakt i alla dess former(vi har jagat tillsammans i 30 år) att han kör före mig, så stannar han och kliver ut ur sin bil och kommer fram till mig för att visa och förklara vägen fram till tornet. Då visste jag att han förstod och att det var inte något konstigt från hans sida. Verkade som han redan innan hade märkt av förändringen. Det var en go känsla som värmde mig under hela passet, trots att det blåste och inga djur som visade sig. Men nu på kvällen så kommer det ändå lite dystra tankar om framtiden, demens och uppvaknande…Allt detta pga. mitt erkännande till mina jaktkamrater? Eller var kanske så att det största erkännandet, var mitt egna, till mig själv? Jag blev abrupt väckt av Mr P, som nu gjorde sig påmind igen. Kanske är det så eller var det så som en god vän till mig sa när jag berättade om denna upplevelsen. Han sa: Mats, det verkar som om du inte har förstått att du har Parkinson. Antagligen så har han helt rätt! Det var ett tufft uppvaknande men ett nödvändigt sådant.
De krafter som man har kvar, bör man koncentrera att använda mot Mr P, inte ödsla energi på att dölja sina svårigheter. Allra helst när man har vänner som hjälper till när man kommer till korta!!! Jag ställde tidigare frågan om vad som gjorde att jag orkade hålla emot och svaret är ju detta: Det är tack vare er alla som stöttar och hjälper till, som gör att man håller emot lite extra länge och orkar lite till…
Vid penna: MatsWedin
2020 09 08
2 kommentar(er)
