Mats Wedin

                                                                           

En story från moll till dur!

 

Ja, nu sitter jag åter och försöker att ”skriva” av mig. Jag hade önskat att detta skulle bli en ny sorts historia. En historia om något roligt eller glatt som t ex min otroliga fiskeresa till norra Sverige, närmare bestämt till Kaitumälven. Det är ganska längesen nu som jag och tre goda vänner åkte ut i fjällvärlden och blev avsläppta med ett sjöflygplan, för att under en hel vecka leva på det vi fångade ur älven. Detta utan någon kontakt med några andra människor! Det låter det, eller hur? 😊..haha, säger någon, det är väl ingenting, det finns ju mobiltelefon numera,,, nu är det min tur att säga haha, det finns visst mobiltelefoner men ingen täckning  😉.. så det så!.. men det får bli en annan historia, en annan  gång, tyvärr.

 Det sker saker i mitt liv som jag inte har någon möjlighet att påverka. Min Parkinson diagnos har tagit som man säger inom motorsporten, intagit pole position i mitt livs race och som jag har skrivit om tidigare så har jag alltid vetat att det kommer att ske. Jag har t om skrivit att Mr P aldrig skulle få ta över min scen eller få regissera historien om mitt liv. Nu verkar han, Mr P vara på på hugget igen. Låt mig få berätta….

Jag ligger i min säng, det kryper konstant i mina ben, har hört att det kallas för restless legs, vet inte om det stämmer men mitt vänster ben vill absolut inte höra talas om att vila, så i det fallet verkar det att stämma i alla fall. Det  är en förvirrad känsla som man upplever när hjärnan inte synkar med dina sinnen och inte heller med dina muskler.

Jag vrider mitt huvud för att se på klockradions intensiva ljus och jag inser att klockan har passerat midnatt. Och vad gör jag? – Uppe vid den här tiden! Tänkte jag för mig själv! Jag satte mig upp i sängen och bestämde mig för att gå upp och ta ett glas vatten. Sagt och gjort, så nu satt jag vid mitt köksbord stirrandes ut i mörkret. Så vad gör jag nu? Så löd min fråga, till mig själv…Jo, jag har klivit upp ur min varma säng och detta av den enkla anledningen att jag kan inte sova i natt….Igen!!  -Fan, att det ska vara så svårt att sova! Sa jag högt ut i mörkret. Ingen i huset vaknade, tur tänkte jag. Det är taskigt att väcka folk mitt i natten, fast att man ibland önskade jag att någon hade vaknat.  Jo, förresten det var  en som vaknade till och som nu stod nedanför min stol och viftade försiktigt på sin svans med lite sömndruckna ögon. I Maxs stora bruna hund ögon kunde jag se hans undran om och inte minst varför husse satt och pratade för sig själv och dessutom mitt i natten… Efter att ha kollat upp husses förehavande och kliat sig lite bakom ena örat, detta som i ett försök att dölja det faktum att han satt funderade på vad som hade hänt. Till slut så konstaterade Max att allt verkade vara lugnt och helt i sin ordning. Tröttheten hos Max gjorde nu så att hunden drog sig tillbaka genom en helomvändning och lunkade sakta men säkert iväg för att åter sluta sina ögon och få sin skönhetssömn, om nu hundar har någon sådan. Jag log lite när jag såg hur han slank in i vårt sovrum, för både jag och Max visste ju, att min säng är tom!.. Och både han och jag visste vart han skulle ta vägen..  😉

Nu satt jag där och funderade åter på varför jag inte kan sova. Är jag inte trött, kan man fråga sig. Jag tog en klunk av det halvljumma vattnet, grimaserade som om det var en 6:a Skåne akvavit som jag hade försökt svälja. Jag mår illa och är jättetrött! Detta råder det inget tvivel om fast jag tidigare på kvällen tagit mig till sängen med stapplande steg och bly tyngda ögonlock. Väl där lagt mig ner och låtit ögonlocken slå igen. Inga tankar som surrar runt i huvudet utan bara en skön känsla av äntligen så ska jag lägga mig för att sova. Jag kryper ihop under täcket, säger god natt till min fru och så somnar….  jag inte!! Utan redan efter några minuters vila så vaknar min annars trötta hjärna till och tycker att det är färdig vilat!! Den som är trött i vanliga fall blir  nu pigg som en lärka. Jag försöker att ”övertala”, ”ignorera” signalerna men det är ju ”hjärnkontoret som bestämmer.. Undra vad det är som gör det? Detta är en fråga som har sysselsatt mig i ganska många nätter nu utan att ha hittat något bra svar.

Det närmaste till en förklaring som jag har kommit fram till och detta är bara en tes utan någon som helst förankring inom någon vetenskap utan en tes framtagen under nattliga grubblerier. Dessa grubblerier vid denna sena timma brukar inte vara varken sakliga eller positiva. De består oftast i osakliga, negativa och utan en röd tråd, alltså inget som skapar förutsättningar för sömn, helt enkelt. Så hur lyder min tes?? Det finns säkert flera anledningar till dålig sömn. Detta är en av dom.. Jo, jag tror att det beror på att under dagtid så hänger inte hjärnan med att ta in och tolka allt som man upplever under en dag, dvs. Mr P är där och ställer till det. Inte hjälper han till i alla fall. Hjärnan jobbar för högtryck och det är då som jag upplever att jag blir hjärntrött. Hjärnan blir slutkörd! Och det kan vara så att vid sänggåendet blir allt tyst och stilla. Det i sin tur gör att ”hjärnan” helt plötsligt  hinner med att tolka, bearbeta och sortera signalerna, som nu kommer i sakta mak och inte så många samtidigt. Har jag rätt? Ingen aning, men visst låter det som en rimlig förklaring ? Sen är det väl inte hela sanningen, det fattar jag också men  jag lovar att återkomma i frågan om det skulle dyka upp någon förklaring som är bättre eller om den, mot förmodan skulle komplettera eller t om bekräfta min teori… min tes... 😊

Jag sitter vid köksbordet i skenet från kökslampan och försöker att skriva av mig. Efter att åter ha letat och funderat på vilka anledningar det finns till min oförmåga att sova, så lutar jag mig tillbaka i stolen och blundar. Då jag plötsligt hör hur regndroppar slår emot fönsterblecket utanför mitt fönster. Dropparna, som saknar både takt och ton, men lyckas ändå på något vis bilda någon sorts av melodislinga. Först känns det som en vacker melodi, men så i samma stund fyller Mr. P på med sina toner och när han är inblandad i tonsättningen så blir de toner som först lät som dur raskt utbytta till en något mörkare slinga, mer åt moll. Aningen mörkare och tråkigare.

 Mycket har sagts om och mycket kommer att sägas om Mr. P men en sak är säker och det är att han är inte någon spelevink, fylld av bus och glada upptåg så mycket kan jag säga… Jag skakar till med mitt huvud som för att bryta tankebanorna kring ”honom”. Ja, åtminstone få han ur balans.

Jag blundar, ja kniper ihop mina ögon och söker inombords efter något positivt att tänka på.. letar och letar i mitt inre, fortfarande med slutna ögon. Då kom det till mig… den 31 juli hände något magiskt! Det var ju den dagen som jag blev morfar, mitt första barnbarn!!

 Kände hur det mörka rummet som jag satt i plötsligt kändes lite ljusare och visst var det så att man kunde t om se ett leende ta sin form över mina mungipor, de som tidigare tävlade i att hänga längst ner, pekade nu uppåt. En värme spreds sig nu i mitt bröst och samtidigt så såg jag i dataskärmen min egen spegelbild att mina ögon fortfarande var trötta men dom var framför allt glada.. man kunde tydligt se ”kråkfötterna” vid sidan om vardera öga. En del säger att det är rynkor medans jag hävdar att de finns där för att jag har skrattat så mycket. Alltså ett tecken på att lite av glädjen som funnits här tidigare hade återvänt.

 Äntligen… äntligen så kom det ett ljus i det annars så svarta och mörka motiv som fanns på min inre målarduk,, där Mr. P hade hållit i penseln. Där kom nu hon, lilla Svea och ändrade färgkartan helt. Från grått och svart, nu till regnbågens alla färger… hennes tajming kunde knappast varit bättre, i alla fall för min del. Tänka sig att någon som är så liten kan ha en sådan stor förmåga. Hon kunde på några sekunder lysa upp detta mörker som jag befann mig i, dessutom förmågan att tina upp mitt kalla och dystra sinnelag. Där fick du något att bita i Mr. P… ha! Där fick du, Mr. P!.. backa, backa undan med dig nu och dra dit pepparn växer, din plats har blivit upptagen!! Detta hade jag sagt till dig om du hade suttit här jämte mig. Det jag kan säga är att du kan gömma dig någonstans i hjärnans katakomber och visa dig inte här längre. Nu sa jag det ändå på ett fint sätt.

Jag kunde ha använt starkare ord än så men med tanke på att mitt barnbarn, Svea är med i diskussionen så nöjer jag mig med dessa ord.. haha Märker plötsligt att jag sitter och skrattar… jag skrattar, hjärtligt och det var längesedan. Glädjen visste inga gränser, jag fortsatte att skratta… Det var till och med så att den f.d. tvättbrädan (som nog aldrig varit i närheten i att vara en tvättbräda) : ) utan numera liknade en torktumlare av den större modellen. I vilket fall som helst så ”tumlade” den för fullt, dvs. att magen guppade där jag nu satt. Vilken skön känsla och så befriande tänkte jag, bara för att i nästa stund inse(dock fortfarande med en positiv känsla i kroppen men även knoppen) att under denna sommaren så har jag nog, kanske, eventuellt ätit lite för mkt god mat (frugan fel, lagar för god mat) även god dryck. Lägg då till att Mr. P hade fått en läxa och att jag har blivit morfar (vilket har gett flera anledningar till att fira med god mat och dryck) Denna kombination tillsammans med nästan obefintlig träning eller fysisk aktivitet, ja det bygger inga muskelgrupper.. 😊 Det har ju varit varmt i sommar och då är det viktigt att dricka mycket.. kanske skulle man ha kunnat byta öl mot vatten vid fler tillfällen men det är lätt att vara efter klok.. 😊

Det var så varmt bitvis så att man gjorde vad som helst för att undvika fysisk ansträngning, man vill inte svettas i onödan.. haha.. jag försökte att leva efter devisen ”minsta motståndets lag” Dvs. inga omvägar, alltid kortaste vägen till det eventuella målet. Stopp nu…Stanna, det finns ett ställe eller rättare sagt en sak som jag gärna undviker.. där jag inte tvekar om jag skulle behöva gå en omväg heller, detta trots värmen och eventuell vätskebrist. Lägg till en portion av rädsla som gjorde att t om undvek att titta åt samma håll som den här tingesten var placerad! Så varje gång som jag passerade ”den” så sträckte jag på mig å tittade åt ett helt annat håll, tyvärr så försvann den inte ur mitt medvetande,. Så mitt sätt att hantera mina farhågor är/var inte det bästa sättet att förtränga ”saken”.  Vad är det för ”sak” som jag är så avig emot? Det är .. den där.. satans badrumsvågen!  Ja, just den… Nu snackar vi inte om en gammal modell en sån med en pil och en snurrande , ja vad kallar man det för, en urtavla. En sådan som stannar och visar din vikt och när du kliver av den så går den tillbaka i nolläge, din vikt är ett minne blott!

Till skillnad för den vågen som ligger hemma och lurpassar på mig i mitt badrum. Det är en digital rackare som inte bara talar om hur mycket du väger utan också talar om hur mycket du vägde senaste gången som jag var korkad nog att ställa mig på den!. Vågen kan vara en bra grej för dom som är fysiskt aktiva och inte äter en massa god mat och dricker öl och vin. Mitt tidigare så fryntliga skratt hade slutat och det enda som påminde mig om att skrattet hade existerat var de dyningar som syntes på magen. Det kan liknas vid att man sitter intill en spegelblank sjö och en båt passerar en bit ut. Då det efter ett tag  kommer små vågskvalp invid strandkanten som en påminnelse om att en båt precis har passerat.

Något måste göras var min första tanke, jag hade tränat hårt inför operationen och var då ganska bra form. Värmen under sommaren har ju gjort sitt till att motivationen inte har varit på topp! Sagt och gjort, la upp en plan med fysträning osv. Dag ett började jag med ett spinning pass på ca en halvtimme, jobbigt men det gick bra. Dag två, en rask promenad med hunden som uppvärmning för att sedan springa 2,5 km. Även detta tycktes funka trots att varje steg kändes som jag hade stockar till ben. Dag tre, vilodag, vaknade med smärta i vänster hälsena. Kunde nu knappt gå… Hur och varför får man hälsena- inflammation? Den frågan ställde jag mig nu, svaret var lika klart som ljuset från polstjärnan en molnfri vinternatt. Överansträngning!! Efter två pass, två dagar. Hur otränad är man då?? Ni behöver inte svara på den frågan… Ja, tror att jag redan vet svaret.. otränad så in i helv…… Jag behöver väl inte förtydligade det mer hoppas jag. 😊  Så nu är jag tillbaka till noll i fysiks aktivitet. Jag kan knappt gå en kort promenad med hunden, tur för hunden att matte är pigg i benen.

Men jag ska börja köra lite träning i träningsrummet här hemma och det så fort som hunden har slutat att bita sönder saker för hela rummet är fullt med alla möjliga saker .. det medför att jag kan återgå till att föröka vila mig i form igen.. 😉

Visst slutade historien i dur, eller hur??

 

Vid pennan/ Mats Wedin