Årstider- en förändring
Först kommer en, strax därefter kommer nästa och så nästa osv. Vad är det som jag syftar på, kan man ju minst sagt undra. Låt mig försöka att ge en förklaring eller åtminstone skapa en bild på hur jag tänker.
Jag sitter och tittar ut genom fönstret i mitt kök. Sceneriet är som taget ur en bildbok, på hur ett vinterlandskap kan se ut. Dock så är det något som är på gång, det ligger i luften. Det är något som skapar en rörelse i min stillbild, som f ö är inramat av fönsterbågar och gardiner. Dessutom några gröna växter i fönstrets nedre kant som ger ramen sin stil och slutgiltig form.
Så plötsligt var det där igen. Jag kisar med mina ögon, som i ett försöka att förbättra skärpan på min bild. En bil passerar i bakgrunden på bilden. Strax efter så kommer även en barnfamilj, släpandes på pulkor och fikakorgar. Härligt, för barnen att få kasta sig utför i snöhögarna, åka skidor och dricka varm choklad! Det är så jag minns hur mina sportlov var, då det begavs sig, när man var liten… Nu är den tiden borta sedan länge. Det är så länge sedan, så t om mina egna barn har blivit för gamla, för att just ha sportlov.
Jag lutar mig tillbaka och sluter mina ögon och sakta men säkert så börjar min inre film spola tillbaka i tiden. Tillbaka till den tiden, då jag hade sportlov och åkte pulka, hade snöbollskrig från morgon till kväll, trots att man många gånger var både stelfrusen och genomblöt. Till slut hann klockan bli så mycket att man nu t om hörsammade mammas något uppgivna rop ,om att det var dags att komma in och äta kvällsmat. Vilket hon hade försökt förmedla till mig tidigare men där mitt focus var snö, snöbollar och pulkan. Väl inne i värmen så märkte man hur hungrig man kände sig och vad det än stod på menyn, så smakade det alltid lika fantastiskt.
Där satt man i nu, torra kläder och med rosor på kinderna. Så där lagom trött, ni vet. Och fingrarna som tidigare hade varit stela och nästintill blåa i sin nyans, var nu istället högröda och varma. Man kunde känna hur det pulserade i fingrarna. Det pulserade så hårt att de kändes nästan lite ömma. Jag såg min mamma ösa upp en massa köttbullar på min tallrik, då var bilderna så tydliga att jag kan nästan känna doften av köttbullarna. Känslan av de frusna fingrarna, ja , t om rosorna på kinderna! Ja, jag kunde se och känna allt, som om det var här och nu det skedde. Plötsligt, avbröts min film i min inre biograf av att min hund, som låg jämte där jag satt, hade fått syn på en frände genom samma fönster och det kunde han ju inte lämna därhän, utan naturligtvis tvungen att tala om vem som bestämde på det här stället!
Nu satt jag åter med min blick ut genom fönstret. Dock lite omtumlad av den plötsliga väckning som min kära jaktkamrat hade bjudit mig på..
Då det plötsligt, åter var något som föll framför min bild. Nu gnuggade jag sömnen ur mina ögon och lutade mig framåt. Nu skulle jag inte missa vad det var som störde min bild, inte en gång till!
Nu bröt solen igenom molnen som fanns i min bild, vilket gjorde att man kunde känna hur strålarna, sakta men säkert tinade upp min gamla och något stela kropp. Och inte nog med det. De varma solstrålarna var nu på väg att avslöja det som hade dragit mej vid näsan tidigare. Har du listat ut svaret? Svaret är nämligen detta! Det är våren som är på väg och hur vet jag det? Så här i mitten av Februari! Jo det ska jag tala om..
Det är droppar som faller från taket, förbi mitt fönster. Det är Vårens trippande små steg som jag ser och hör. Det är dessa droppar, som fåglarna har börjat att sjunga om. Det är dessa droppar som ger förhoppningar och förväntningar om värme och gröna ängar. Om en tid där sportlovet har bytts ut mot sommarlov!! En tid där man kan springa ut i shorts och träskor.. inga frusna fingrar, bara solsken i blick..
Jag vänder mitt ansikte mot solen och blundar.. visst fick jag en känsla och en föraning om att det snart är vår… och efter våren så kommer bekant.. Sommaren!!
Det finns mycket bra med varje årstid men med stigande ålder och diverse krämpor, så måste jag säga att sommaren är nog min favorit i alla fall! Ser redan fram emot den!
Vid pennan: Mats Wedin
Rinkabyholm 21 02 20
1 kommentar(er)
