Zigge
Så då kom den där dagen som man alltid har fasat för och aldrig velat att den skulle komma. Ändå så var den dagen redan förutbestämd. Den dagen som du kom till oss, ett litet busfrö med öronen lite uppdragna och svansen viftandes och ” buset ” riktigt lyste från dina bruna ögon.
Han jag pratar om, är ingen mindre än Dragvikens Jonny Rotten, en liten rebell… en basset fauve de bretange …. En gåva av 2 kära vänner, Susanne och Christian ! En fantastisk gåva med endast ett förbehåll och det var att det skulle bli en jakthund av honom!
Å vilken jakthund det blev, en rådjursdrivare utan dess like, hans skall var täta och jämna, precis som jag ville ha det. Rådjuren blev aldrig stressade eller så, utan kunde lyssna på skallen och hoppade lätt ifrån honom. Hans skall i skogen en tidig morgon, var som musik i mina öron. Det var en ren njutning att stå där å bara lyssna. Nu var det så att rådjuren drog oftast det längsta strået men det berodde inte på Zigge utan kan hända så var det vi jägare som avslöjade oss själva genom att inte stå still eller något annat som röjde våran närvaro för rådjuren. Zigge förresten, det var så han kom att heta och det blev så för att det var lättare att ropa. Att ropa efter jonny rotten..nja, tufft helt klart men praktiskt, nää.
Zigges sätt att jaga var nästan intill perfektion(I mina ögon och öron). Och som alla vet så brukar det alltid komma ett men, så t om när det gällde Zigge, så kom det ett men..
På något sett så hade han fått för sig att han var en drever och inte någon basset. Men inte bara det, han var dessutom utrustad med ett extra tjockt pannben. Dessa 2 ingredienser gjorde honom så envis att han vägrade helt enkelt att vika ner sig. Jag tror att han skulle kunna kallas nonstop -jägare. Om det inte hade varit för det utmärkta hjälpmedel som kallas för pejl. Det möjliggjorde för mig att kunna plocka av honom från drevet när det bar iväg på okända vägar. Jag måste bara påpeka hans uppsyn varje gång husse plötsligt dök upp framför honom. Han blev lika glad varje gång…tror jag iaf..haha. Det är tack vare honom som jag har varit på många olika platser i Småland och det kan jag säga på det bestämdaste att de flesta av de platserna skulle jag aldrig ha varit på utan honom.
Den tiden tog slut redan förra året, då han gick i pension vid 14 års ålder, nu stelare..ja, t om stelare än husse om morgnarna. Intresset kvarstod dock och det märktes i synnerhet i samband med att bössan och mina jaktkläder kom fram. Då han, trots morgontröttheten satt vid ytterdörren och ville följa med. Det var ju trots allt han som låg bakom våran eventuella jaktlycka. Lyckan var nu hos rådjuren, hararna och en å annan räv som nu slapp den envisa bassetten i sina hasor.
Om jag skulle beskriva Zigge som hund så skulle lovorden bli så många att man inte skulle orka varken skriva eller att läsa dom. Zigge var en genomsnäll hund i alla väder. Både som sällskapshund på icke jaktsäsong och likadan i skogen.(Fast det finns nog ett och annat rådjur som kanske inte håller med) En underbar hund helt enkelt…
Nu på ålderns höst så fanns det inte så mycket kvar av den tidigare så alerta hund. Öm i kroppen, lite här och var, lite glömsk, mer eller mindre blind och i princip nästan döv. Det enda som verkade intakt var nosen, för när det gällde mat eller ett färskt rådjursslag, då var han med ens på hugget!
Det är då den där dagen närmar sig med en otrolig hastighet(Känns det som). Ja, ni vet den ”där” dagen, den som jag nämnde i början. Och plötsligt så var den där eller jag menar här, nu, eller? Jo, visst var den här! Nu! Idag! Dagen hade kommit, då jag skulle säga adjö till en jaktkamrat sedan nästan 15 år tillbaka och ett sällskap där hemma och som alltid kom springande mot dörren gnyende och viftande på svansen. Han som alltid blev glad när man kom hem, oavsett om man hade haft en dålig dag eller inte, så var han glad.
Hans sista dag fick han extra gott att äta och en promenad i lugn och ro utan sin yngre kollega (Mad) Max. Alltså, allt i sin egen takt…Detta var väl ett försök av mig att han skulle få gå bort i frid.
Kl. 16.20 ikväll så tog han sitt sista andetag och somnade in. Jag kände hur tårarna rann längs mina båda kinder. Gjorde några försök att torka bort dom men dessa ersattes omedelbart med nya. Så jag gav upp försöket att stoppa tårarna. Jag tänkte att nu jagar han nog i de sälla jaktmarkerna och känner jag honom rätt så får dom å göra med honom! Jag kände att det kom ett svagt men ändå ett leende mellan tårarna. Jag hoppas verkligen att det finns, för då vet jag att han är där han helst vill vara ..i skogen å jaga. Det skänker mig en liten tröst iaf, mitt i det tomrum som du, Zigge har lämnat efter dig. Det fanns ett ställe till som du gillade att ligga, allra helst efter en jaktdag och det var mattes säng, som du gillade att smyga upp i när ingen såg. Lika populärt med grus i sängen när man ska lägga sig men då var du inte i närheten av själva ”brottsplatsen”.
Kanske en dag så får vi jaga ihop igen fast att jag hoppas att det dröjer ett bra tag. Med dig, Zigge i minnet så ska jag nu jaga ihop med Max. Jag ser fram emot långa härliga jaktdagar med honom. Jag hoppas innerligt att han lärt sig något av alla de kvalitéer som du besatt!
Vila i frid, min käre vän och jaktkamrat, Zigge! Saknad men aldrig glömd….
Med vänlig hälsning/Husse
0 kommentar(er)
