Sju bakslag
Molnen på himlen har äntligen börjat att skingra sig och det har slutat att regna. Man kan ana att solen finns där, någonstans bortom de grå molnen. Det andas en viss förhoppning, om att våren snart skulle kunna vara här. Dock så finns det de som säger att det måste vara sju bakslag för våren innan man kan luta sig tillbaka och vara säker på att den har kommit för stanna. Enligt mina beräkningar till dags dato så borde vi vara uppe i åtminstone tre och om det stämmer så skulle det vara fyra kvar!! Jag hoppas att jag har räknat helt fel och att vi redan har haft alla sju. I vilket fall som helst så är vi är på väg mot varmare tider.
Jag sitter vid mitt köksbord och mina tankar snurrar runt i skallen, precis som de små fåglar som jagar insekter utanför mitt fönster. Men vad handlar de om, de där tankarna som far runt? Det kan man ju undra och konstigt nog så är det en kolossal blandning av både inriktningar och handlingar. Ett exempel på ett ämne är våren. Man kan ju se våren på många sätt och nyanser. För mig så ser jag våren som en nystart på allting. En ny chans, nya möjligheter, som t ex. alla de växter som står utanför mitt fönster, gråa och som ser allmänt döda ut. De är så långt ifrån döda som de kan vara. För alla ligger de i startgroparna, redo för att sätta igång och bilda både nya blad och blommor. Solen har nu lyckats ta sig igenom molnen och jag känner hur den värmer mitt ansikte. Jag kisar, för att ge ögonen en chans att vänja sig vid det starka ljuset. Jag vrider nu upp mitt ansikte mot solen och tvingas att blunda. Lutar mig något tillbaka och känner hur värmen och lugnet sprider sig i kroppen. Tänker att våren är fantastisk.
Nu är det ju på det viset att värmen och lugnet inte sprids till hela kroppen. Det finns naturligtvis en förklaring till det. Min vänstra kroppshalva styrs av inte av mig längre. Den styrs av någon annan. Låter det flummigt? Det är ingenting mot vad det är…Det är min objudne gäst, Mr Parkinson, så klart! Han har en förmåga att förstöra de mest harmoniska tillställningar. Så även denna gång. Min vänstra arm och min vänstra hand, som nu är både stela och skakiga, samtidigt som mitt vänstra ben är stel som en pinne. Då jag plötsligt blir abrupt avbruten i mina funderingar och ett ryck så slår upp mina ögon och snabbt ser mig omkring för att förvissa mig om att allt är som det var, som innan jag blundade. Det var som innan men jag kände nu att lugnet var som bortblåst. Jag tittar febrilt omkring mig och det känns som om jag letar efter flyktvägar som om jag vill hitta en väg ut från Mr P:s värld eller åtminstone skaka av mig hans närvaro. (Skaka, kanske inte är den bästa metoden. Hade det funkat, så hade han ju varit långt borta vid det här laget ;) )
Bara den känslan, av att min vänstra kroppshalva inte slappnade av på samma sätt, som min övriga kropp, detta var nu det som hade gett mig stresspåslag. Vilket ledde till att jag började leta efter flyktvägar. Detta trots att det inte har hänt någonting och att det inte fanns något att fly ifrån. Det är lite så här som Mr P fungerar, i alla fall med mig. Det innebär så klart att det kan försvårar mina möjligheter till att koppla av. Ja, för att inte tala om hur svårt det kan vara att somna… Precis då, när jag som bäst letade med kisande blick efter utvägar, så avbröts jag i mitt sökande av att ett moln, som nu täckte solens strålar. Detta gjorde nu så att jag bestämde mig för att resa på mig och dels utöka mitt ”letande” och dessutom försöka att få ”igång” vänster benet. Sagt och gjort så hasade jag mig, till att börja med i sakta mak över golvet. Kände, långsamt hur stelheten började att släppa och hur det succesivt började att fungera som det skulle. Varvid stressen också lade sig i samma takt som min rörlighet ökade. Jag gick runt i huset ett par varv och för att till slut åter hamna framför mitt fönster, där jag tidigare hade suttit. Tittade nu ut och såg hur talgoxarna och blåmesarna fortfarande var fullt sysselsatta med att fånga insekter bland de torra och tillsynes vissna, grenarna på min fjärilsblomma. Den blomman som inom kort, kommer att förvandlas till en praktfull buske med massor av blommor och gröna blad. Där ännu fler insekter kommer att hämta sin föda. Ja, eller t om bli någon talgoxes lunch.
Tanken som nu slog mig, var att vad härligt det är, att allt kan starta om igen! Trots all kyla och mörker. Tänk om…. tänk om det hade funkat på Mr P? Att man kunde bli av med det kräket och att man fick chansen att slippa dra runt med ”honom” som sin objudne gäst? Så här lagom till våren.. vilken härlig tanke! Tänkte jag och log för mig själv och åt min smått tokiga önskan. Det hade inte varit så dumt i alla fall, sa jag högt för mig och skrattade. Ingen stress, stelhet eller skakningar. Inga sömnlösa nätter eller värk i kroppen. Precis en sådan ”vår” önskar jag mig! För önska kan man ju alltid göra, eller hur?! Och kanske är det som med önskningar som det är med våren.. att det måste vara sju bakslag innan den slår in ! Hoppas att det inte är så många bakslag kvar här heller!! : )
The future is unwritten!
Vid pennan : Mats Wedin
0 kommentar(er)
