Mats Wedin

Livet – en (tåg)resa

Nu så har ännu en vecka gått i graven.. Veckorna går fort men ändå känns det som om mitt liv står stilla. Det verkar vara så att jag står vid en nedlagd tågstation och väntar på tåget dvs. livet, står där och väntar på att tåget ska komma och plocka upp mig så att jag åter kan fortsätta med mitt liv. Så kommer äntligen ”tåget”, jag vinkar som om för att säkra att det inte glömmer att plocka upp mig. Det är ett snabbtåg men det visar inga tecken på att sakta ner. Nu vinkar jag med båda händerna men inget sker utan snabbtåget passerar … Så nära att jag nästan ramlar omkull i vinddraget. Jag försöker att rop men det kommer inget ljud över mina läppar. Min blick blir tom och jag tänker att det är ingen som hör mig, ej heller ser mig. Min blick följer spåret och jag ser hur det försvinner bort i fjärren. Jag blinkar till och när jag tittar igen och nu syns det inget tåg längre. Varför blev det såhär? Är jag måhända redan vid min slutstation? Redan!?

Först nu när alla ljud tystnat som jag ser mig omkring där jag står. Jag kan konstatera att jag står där själv, helt ensam. Jag blickar ut över området där jag står och ser hus och andra byggnader, som jag tycker mig känna igen. Känner mig hemma på något konstigt vis, att jag hör hemma här och att ensamheten är min bästa vän. Jag börja sakta gå och lämnar stationen. Den gamla stationen, där jag precis sett mitt liv passera och att det ännu en gång kört ifrån mig. Jag kommer fram till en sliten parkbänk, sätter mig ner och lutar mig tillbaka, blundar. Tänker att detta var egendomligt, vad har hänt? Plötsligt är det något som skingrar mina tankar. Jag hör någon som pratar, skrattar och som t om sjunger. En hund som skäller och fågelsång. Visst var det någon som ropade, som ropade mitt namn. Ingen har ropat mitt namn på länge. Jag öppnade mina ögon för att se vem som ropat. Borta var nu skratten, hundskallet och ingen ropar mitt namn, det är bara tyst. Hur är detta ens möjligt?, tänkte jag för mig själv samtidigt som jag blickade ut över landskapet runt mig. Landskapet som jag numera kallar för Ensamheten.

Efter stunds funderande på det som nyss hade hänt eller hade det hänt? Konstigt var det hursomhelst … Jag resta mig sakta från bänken och började sakta att gå hemåt. På min väg hem så kommer tankarna åter på det som jag precis hade upplevt. Allt är tyst, nästan spöklikt..

Väl hemma så låser jag upp min dörr och kliver in. När jag stängt dörren efter mig så låser jag den. Jag ler åt, min gamla vana att just vara noga med att låsa. Det behövs ju knappast längre, inte här i alla fall. Här nöter ingen några trösklar längre. Hur och varför blev det så här? Frågor som hängde kvar utan något egentligt svar.

Jag tar av mig mina ytterkläder och mina skor. Det gick en ilning längs min rygg, jag rös. Kanske inte så konstigt efter det som hade hänt, tänkte jag. Jag behöver lite kaffe, så kosan ställdes mot köket. Jag började att fylla kaffebryggaren med vatten. Tur att minsta antalet koppar är tre, tänkte jag, då finns det ju en kopp över ifall någon skulle komma. Ingen fikar gärna själv, det finns ju hopp om att få dela en kopp, skrattade åt mitt försök att få till ett rim.. Kaffebryggaren låter högt och den brygger snabbt, det var bara tre koppar. Jag passar på att bre en knäckemacka medans de sista dropparna passerar filtret.

Jag hämtar min kopp och fyller den till bredden och går sakta för att inte spilla. Sätter mig vid mitt köksbord. Tar en tugga på min knäckemacka, smuttar försiktigt på kaffet. Jag konstaterade snabbt att det var för varmt så jag blåste försiktigt och gjorde ett nytt försök. Ångan från kaffet steg rakt upp och en dimridå bildades och den i sin tur gjorde så att mina glasögon immade igen. Kaffet är fortfarande för hett så jag satte ner koppen och tog istället en ny tugga på knäckebrödet. Knastret från mitt tuggande ekade i min skalle, rena resonanslådan, tänkte jag och log. Det lät som ett gammalt tröskverk, inga andra ljud hördes…

Vänta! Vad var det för ljud? Jag slutade med ens att tugga men det förblev tyst igen, dödstyst!.. Jag måste ha inbillat mig, tänkte jag, så klart. Tyst så satt jag där tuggade ur och svalde, backade ”bandet” som om det vore en inspelning som jag satt och lyssnade på. Men ärligt så lät det som fotsteg, trots att det knastrade från knäckemackan. Nä, tänkte jag, det är min hjärna som spelar mig ett spratt. Inga fotsteg går ju till min dörr längre, ingen som nöter några trösklar här inte. Det är lika tyst som telefonen. Tyst, ibland kan det hända att jag lyfter på luren som om att kolla om den fungerar. Hur blev det såhär? Jag sökte svaren men inte fann jag något bra svar… Min panna formade en massa veck samtidigt som mina tankar for runt i min skalle, de flödade fritt utan att bli avbrutna av varken telefonsignal eller dörrklockan.

Jag tittade ner i min kaffekopp och såg hur ångan fortfarande snirklade sig uppåt. Sista biten av min smörgås åkte in i min mun och så startade åter tröskverket. Nu hördes det igen, stegen! Äsch, sa jag högt för mig själv, det är bara önsketänkande, igen! Jag tuggade nu både hårt och snabbt, som om jag bara ville slippa att höra ljudet och med det också slippa min besvikelse på att de skulle höras på väg mot min dörr, för att sedan försvinna bort.

Kaffet hade nu svalnat så pass mycket så att smuttandet kunde övergå till små klunkar. Aj, jag brände mig på tungan, så klart! Jag svor några eder och satte ned koppen. Jaja, sa jag lågt för mig själv.. Här sitter man och bränner sig på sitt morgonkaffe, man inser att man lever i af. När svedan började att lägga sig, så kunde jag inte annat än att småle åt hela händelsen, borta var nu alla svordomar och eder. Nu började jag att skratta åt min sätt att fördöma kaffet och glömma den roll som jag själv spelade i situationen.

Skrattet ebba snart ut och då kände jag hur jag rös, som om det var en kall vindpust som drog igenom köket. En ny tanke tog form, logisk? Nja, kanske logisk där och då. Kan det vara så att jag är … Nä, stopp där så kan det inte vara.. Det var nog bara min skalle som försökte att skapa någon form av logik till allt som jag hade varit med om. Tanken var svår att släppa, nästan omöjlig att förbi se. Och jag hade inte ens klätt tanken med ord, den var inte uttalad! Kunde det vara så?.. Att jag var borta, dvs. DÖD, kylan gjorde nu så att huden knottrade sig. Håret på mina armar ställde sig upp! Var det svaret på alla mina frågor? Var det därför som jag varken såg eller hörde några andra? Och att det var förklaringen till varför tåget inte stannade utan bara försvann bort i horisonten. Att jag blev kvar på perrongen, lämnad för att mitt liv hade nått slutdestinationen? Om det inte var tyst innan.. så blev det dödstyst nu.. Är det därför hus och gator var folktomma? Är det svaret på varför ingen går till min dörr? NEEJ, skrek jag rakt ut i luften. Nu hördes min röst, högt och ljudligt. Det var ett sådant skrik som andades av desperation och rädsla. Skriket formligen ekade runt mig där jag satt. Jag tystnade och lyssnade, nä, fortfarande lika tyst. Jag tog på mig en jacka som hängde på stolen i hopp om att den skulle värma min frusna själ. Jag var kall både inifrån och ut. Jag andades tungt och det ångade nu från min mun och inte min kaffekopp, jag kände mina hjärtslag som slog med en fast och stadig rytm. Jag såg mig omkring där jag satt, det såg ut som ett väntrum på stationshuset, där som jag tidigare hade missat mitt tåg. Vad sitter jag och väntar på.. om jag nu är …ja, alltså … Vet alla om att jag har gått vidare eller vad man nu kallar det för! Min familj, min släkt och mina vänner?? Om det är nu så att jag har .. ja, dött, varför fick jag inte säga adjö? Jag kände att jag satt å blängde åt alla håll som för att hitta någon att skylla på! Lönlöst, jag är ju själv….suckade tungt och lät mitt ansikte vila i mina handflator. Tyst som i graven, tänkte jag och rös. Plötsligt så hördes det ett ljud, först avlägset för att sedan öka. Det var så nära att det till slut tjöt i mina öron. Jag öppnade mina ögon för att se vart ljudet kommer ifrån…det var mörkt men oljudet kom ifrån något som stod på mitt nattduksbord. Det var min klockradio som förkunnade att det var dags att gå upp och käka frukost, kl. var 0600 och jag börjar att jobba snart. Jag stängde av ljudet och genast kom hunden fram till mig och han var levande i allra högsta grad…hörde hur kaffebryggaren puttrade uti köket, där min underbara fru hade börjat med frukosten… Då var jag inte ..död.. möjligen dödstrött, tänkte jag för mig själv och så log jag.. Sicken jävla mardröm, sa jag samtidigt som jag hoppade som självaste Rönnerdahl över sängkanten. Jag slog naturligtvis i min lilltå men istället för eder så log jag denna gång och tänkte.. jag lever, jag lever…ont i en tå, kan man ta i detta läget.., eller hur??

Vid pennan : Mats Wedin 211121