Dröm om en ljusare tid.
Denna dag skulle närmast beskrivas som en i raden av gråa och trista senhöstdagar. För utsikten från det fönster som jag satt och tittade utifrån, innehöll bara olika nyanser av grått! Det var grått, grått och lite mera grått! Jag såg hur vinden gjorde så att grenarna i både äpple och plommonträdet piskade varandra i en helt osymmetrisk dans. Det fanns ingen tendens till varken lövsprickning eller de så vackra blommor som brukar pryda deras mörka grenar. Nu var känslan att allt var verkligen både blött men också dött…. Men det är inte någon höstdag utan en dag i mitten av februari, alltså egentligen en genuin vinterdag. Var fanns Kung Bore, tänkte jag för mig själv. Det borde ha varit snö, ett par decimeter, minst och de mörka grenarna som borde ha varit täckta av ett tunt lager av rimfrost. Solen, den som brukar hänga på den blå himlen och med dess strålar, som skulle ha fått all snö att gnistra likt ett täcke av tusentals diamanter. Samma solstrålar som tillsammans med den något kyliga luften skulle ha färgat barnens kinder rosenröda. Jag lutade mig bakåt i stolen som jag satt i, blundade.. där såg jag nu bilder från förr.. I min inre biograf. Ingen långfilm utan bitar, små och korta fragment. Små historier eller bara ögonblick, tagna ur sitt sammanhang. Kanske från långt tillbaka. Vintrar som alltid har funnits lagrade i mitt minne, fast jag inte ens visste att de fanns.
Bilderna, kunde föreställde allt från blöta lovikavantar, snölyktor, kalla fingrar och snöbollskrig. Där fanns dessutom en snögubbe, vårt stolta bygge. Dock vinglig, ostadig och med den röda morotsnäsan på sned. Man skulle kunna se på den som en misslyckad reklamdocka för systembolaget, tänkte jag och log…. Plötsligt så skällde min hund till och jag var tillbaka vid mitt fönster. Orsaken till hundens skall var att en granne promenerade förbi utanför. Han vinkande och jag gjorde detsamma till honom. Jag andades ut, en djup suck, tänkte att det var längesen som vi hade en riktig vit vinter och i samma stund konstaterar jag att det fortfarande är grått och att det är grått som gäller här… Nu hade grannen passerat helt och jag kunde nu se hur mörkret hade börjat att falla. Mörkret vilar inte, utan kastar sig över det lilla ljus som denna gråa dag hade spridit.
Inom mig så hade det nu fötts en längtan efter sol och värme. Tänk, tanken att få vakna upp en tidig sommarmorgon, då efter att ha blivit väckt av de små envisa solstrålar som lekt sig förbi både persienner och gardiner. Bilden blir så tydlig, att jag nästan kan känna solens hetta i mitt ansikte.. hm, om man bara hade kunnat få sina önskningar att slå in ibland, tänkte jag och skrattade. -jaja, det är nog bäst att släppa den önskan/tanken… det är ju bara Februari. Dessutom så har det hunnit att bli kväll och därmed nattsvart ute. Jag ler och skakar på huvudet och jag kan konstatera att i år så är jag ute i god tid med att börja längta till våren, kanske framför allt, till sommaren. Hoppas att den kommer tidigt !
Ännu en dag har passerat och för all del, en dag närmare sommaren. En grå dag ute men kanske, viktigare ändå, en ännu gråare nyans inombords. Jag känner hur min ork tryter, även om molnen på himlen ser ut som om dom skulle spricka upp och att man skulle kunna ana att solen skulle kunna finnas där bakom. Mina egna moln ser inte ut att spricka upp utan snarare tätna och anta en allt mörkare nyans av grått…
Jag sträcker ut mig på min säng. Jag vrider på huvudet och ser hur min hund har gjort detsamma…han tittar tillbaka för att sedan vända på sig och suckar.. det dröjer inte länge förens att jag hör hur han snarkar.. avundsjukt tittar jag på honom och tänker att om man kunde somna så snabbt…
Jag blundar…och åter så känner jag solens värme i ansiktet och den ljumma sommarvinden som stryker min kind… äntligen så är det sommar!!!
Vid Pennan Mats Wedin
21/2 -22
0 kommentar(er)
