I ett land utan namn
Min historia denna gång handlar om ett land, ett land som man helst inte vill besöka. I det landet som jag pratar om, detta land finns bara på en mental karta. De som ”bor ”här, har tidigare alla bott i ett annat land, men efter ha varit med om något tragiskt eller traumatiskt, så har det gjort att de har hamnat här. De kan ha mist någon eller drabbats av någon allvarligare sjukdom, eller kanske blivit utan jobb. Det är en annorlunda värld, ja ett helt annat land. Det kan vara svårt att föreställa sig hur det är att leva i det ”Landet”, ja, eller t om svårt att förstå, att det helt enkelt ens existerar ett sådant land. Det kan tyckas konstigt att jag kommer och påstår att ett sådant ”Land” verkligen finns. Hur vet jag det? Har man en gång satt sin fot där , så vet man! Och en sak är säker: man vill inte dit igen! Jag kan berätta, att jag är och har varit där flera gånger.
Om jag skulle ge ”Landet” ett namn, så skulle jag kalla det för ”Ensamheten”. Kort och koncist… men det ”Landet” kan ha flera namn. Det beror på vem besökaren är och varför dom är där. Namnfrågan är därför individuell, inget är mera fel eller rätt än något annat, utan det är mer upp till var och en, vilket som passar individen bäst. Namnet som man väljer är nog en signal på hur man ser på sin problematik, som i mitt fall, utanförskap.
Det kan vara svårt att föreställa sig, att en man som jag, utåt riktad och social, skulle känna mig ensam, i alla fall, om det finns en familj med i bilden. Vilket det gör, jag har en fantastisk familj och utan det stödet som dom har gett mig och allt tålamod dom har visat när jag har varit arg, deppig och orkeslös. Tyvärr så finns det inget nobelpris för detta att dela ut. Hade det funnits, så skulle dom har fått det i kategorin, medmänsklighet! En sak är dock säker och det är, att denna historia hade aldrig blivit nedskriven om det inte hade varit för dom.
Visst finns det personer som helst slippa sociala interaktioner och jag kan ibland avundas dessa människor. Dessutom en pandemi som ytterligare begränsar mänskliga möte. Visst det går att skypa och ringa. Jag vet, att det är bättre än ingenting men med mina något tveksamma dator kunskaper, så blir det där efter. Så dessa tider, Mr P och en pandemi. Dessa förutsättningar, gör att jag begränsas i min tillvaro, då jag inte är en sådan person som undviker sociala möten… utan jag gillar att möta andra människor.
Mitt land, min ”ensamhet”, vart ligger det och vad består det av. Hur ser det ut? Det är en bra fråga att ställa och kanske så måste man ställa den! Kanske flera gånger och t om ställa kravet om att få ett svar om man vill komma innanför murarna hos någon, som man ser hur personen sakta försvinner, tynar bort i en form av isolering. Jag skulle kunna kalla det för navelskådning om ni tycker det är okej? Det kan visa tecken på att man analyserar sig själv i en sådan omfattning att man till slut är helt utanför det sociala. Man kan se på personen som sittande på en öde ö, skrivandes på en lapp, men man har ingen flaska att skicka ”brevet” i. Det ”brevet” som egentligen innehåller alla svar på frågorna vi har, dvs vad man känner, tycker och tänker.
Det är därför av stor vikt att någon hämtar en ”flaskpost”, dvs att de vågar fråga. Varför är det viktigt att ställa frågor? Som jag ser det så finns det åtminstone 2 skäl till detta, kommer ni på fler så se till att lyfta fram dem. För det första så ser man till att personen i fråga får se över sin situation och kanske sätta ord på sina tankar och känslor. Vilket kan bidra med att saker och ting plötsligt blir hanterbara eller åtminstone möjliga att arbeta med. För det andra så får man en chans att sätta sig in hur personen tänker och mår, vad som snurrar inombords hos din vän. Även om detta kan kännas både tufft och jobbigt så är det till hjälp att riva de ”murar” som byggt upp. Dessutom känner sig personen lyssnad på, det kanske viktigaste av allt! Det blev nummer 3, tror jag… 😊
Så hur tänker jag om mina ”murar”. Jo, i de stunder som man kan närmast beskriva som mörka. Då har jag en tendens att bli tyst och introvert. Jag har märkt att under en deppig period så har jag mer och mer slutat att vara mig själv, en person, en människa utan att i allt större grad bli den diagnosen som jag har fått. Att jag blir Mr P i allt högre grad. En diagnos med mellannamn såsom krypningar, skakningar stelhet och trötthet. Listan med ”mellannamn” skulle kunna göras mycket längre en dessa exempel. Jag är inte säker på att ni verkligen vill veta! Om ni vill veta mer, då får ni…ja, just det, fråga!! Tänk nu på det jag skrev om tidigare om just att fråga. Då finns det två vinnare, både du och jag! Om du fortfarande hyser tvivel eller tveka för att ”klampa in, så ska jag nämna ytterligare en för del med att du ställer frågan och det är ju faktiskt jag som bestämmer om jag vill svara!
Vill jag inte prata så kommer jag att säga det och då vet du! Inga pinsamheter här inte!.. 😊 Detta gäller de flesta, inte bara mig. Hellre pratad med än om..
Det som skrämmer mig mest för tillfället, är att bli min diagnos, någon jävla Mr Parkinson! Nä, jag är Mr W och det vill jag fortsätta att vara, trots alla mina brister och tillkorta kommande. De är ju i alla fall mina och inte Mr P:s. Så det så!! Så fortsätt att fråga mig och hjälp mig att riva mina eventuella murar. Å jag hoppas att ni fortfarande ser mig som Mr W…. 😊
Tack för ordet…
Inte en vanlig story, mer tankar som jag behövde att skriva ”av mig”
0 kommentar(er)
