Mats Wedin

Den stora lilltån

Jag sitter på sängkanten och tittar ut i mörkret. Svårt att sova som vanligt. Inte helt enkelt när man numera alltid delar säng med Mr. Parkinson. Man skulle kunna tro att det är hans snarkningar eller dyl. som stör men han jobbar mera undercover om man säger så. Låt mig ge några exempel. Det kan vara att man har krypningar i benen eller att man har muskelspänningar. Låter kanske inte så farligt och det är det ju inte heller men det är j-vligt svårt att slappna av och att sova när tårna på ena foten spretar åt alla håll. Så nu satt jag där i mörkret och tittade. Jag la märke till ett par saker när jag satt och försökte att vara filosofisk vid denna sena.. eller tidiga timme.

I mörkret finns allt! I alla fall, det som fantasin vill skapa. Av den enkla anledningen att det är för mörkt att se. Det finns inget att ta på. I minnet ryms det jag kommer ihåg! Som t ex. att mina jeans hänger på stolen som står till vänster om dörren. Det innebär att i mitt ovetenskapliga sätt att tänka så är det ”minnet och fantasin” som ett osannolikt brödrapar som tillsammans ”bygger ” ett alternativt sovrum. Låter det konstigt, .. hm, lite grann kanske men häng med ett tag till så kanske jag lyckas räta ut några frågetecken. 😉 Eller så blir det fler frågetecken, vem vet, inte jag i alla fall…haha

Där sitter jag nu i mörkret, för trött för att orka tänka. Och för trött för att se.. Jag låter mitt ansikte sakta, sakta lägga sig tillrätta i mina handflator. Samtidigt som en tung suck lämnar min bröstkorg, för att försvinna ut i mörkret. Jag märker att det inte är bara mitt huvud som känns tungt. Sucken som försvann uti mörkret gjorde så att det kändes som om all luft gick ur mig. Jag liknade mer en nedsutten saccosäck än något annat.

Jag lyfte försiktigt mitt huvud och samtidigt så öppnade jag sakta mina ögon. Jag kisade till att börja med som om det var för att vänja ögonen vid mörkret. Det som omedelbart fångade min blick var min klockradio tillika min väckarklocka den som stod placerad på mitt sängbord precis i anslutning till min säng. Nu stod den där och lyste med siffror med ett sådant där ilsket sken. Jag upplevde att den skrek ut tiden. Hade det varit Fröken Ur som skulle upplysa mig om tiden och använt samma uttryckssätt så hade hon antagligen haft en megafon och skrikit: KLOCKAN ÄR 03.30..PIP! En sådan Fröken Ur skojar man inte bort, tänkte jag och log. Log, ja, det var ett tag sedan som jag gjorde det, allra helst vid 03.30. Jag konstaterade att detta måste vara veckans lågvatten märke vad det gäller min nattsömn. Jag hade väl lyckats sova 1,5- 2 timmar. Jag reste mig ur sängen för att ta ett glas vatten och likt en tomtenisse i juletid så smög jag försiktigt ut mot köket. Tipp tapp tipp tapp…

Problemet med att vara uppe och tippe tappa vid denna sena eller för all del tidiga timma är för det första så är man ganska sliten och trött och för det andra så är det mörkt, för att inte säga kolsvart. Dessa ingredienser tillsammans kan göra att man t ex. missbedömer saker och tings placering kontra på dagen då man ser och är piggare. Resultatet lät inte vänta på sig utan när jag skulle passera köksbordet så girade jag lite för snävt, men bara lite någon futtig centimeter på sin höjd och det räckte. Det räckte för att jag skulle sparka i den ”lilla, lilla, lilltån!” Just då så kändes den inte så liten. Det kan jag tala om… Smärtan for med expressfart upp till hjärnan. Då fattades det minsann inget Dopamin. Jag bet ihop för att inte väcka grannskapet med ett som hade egentligen varit på sin plats: ett primalskrik!!

Jag kände hur det bultade och pulserade i tån. Jag kände t om blodsmak i munnen efter det jag bet ihop för slippa primalskriket. Jag råkade bita mig i underläppen när jag ”bet” ihop. Allt detta pga. att jag inte kunde sova och skulle ta ett glas vatten. Apropå att dricka vatten så kom jag nu på vad min pappa brukade som någon form av ordspråk eller bara som ett uttryck, inte sällan så använde han det och jag är övertygad om att ni håller med honom. Det lyder som såhär: ”Drick vatten, pojk, det blir man inte uppkäftig av” Visst har han rätt?! Hade man druckit något annat än vatten, så hände det väl, att en del blev lite mer kaxiga. Generellt sett… 😉 Sen i ärlighetens namn så är det få drycker som släcker törsten bättre än kallt vatten… Med dessa minnen som spelades upp i mitt inre medans jag drack mitt vatten så råkade jag skratta till lite med den påföljden av att jag satte i halsen så en hostattack lät inte vänta på sig. Till slut så fick jag i mig det mesta av mitt vatten. Så där stod jag nu med vatten i skäggstubben, lite på golvet och en bultande och ömmande lilltå.

Den ende som hade hört också antagligen sett mitt ”tippande och tappande” och hostattacken var hunden, Max. Max hade med största sannolikhet hört hur husse rumsterat i köket. Han hade nog byggt upp sina förväntningar om att husse höll på att fixa några goda kvällsmackor som han eventuellt kunde få provsmaka på och en sådan chans ville han nog inte missa. Nu fanns det ju inga mackor! Det var ju ”bara” ett glas vatten. Detta insåg Max ganska snabbt! Så han gjorde som alla andra hundar som ville ha något gott. Han viftade lite försiktigt med svansen samtidigt se lite utsvulten ut och så avslutade han med att titta ”under lugg” med sina stora bruna och något ledsamma Bassett ögon. Tyvärr, så föll jag inte för trycket denna gång, det kommer andra gånger sa jag till Max och log. Jag tänkte att idag gick han ”all in”, den lilla charmknutten.

Det är få saker som biter på en tippetappande gubbe som är blöt i skägget, klockan 03.30 PIP! Max insåg ganska snart att loppet var kört, så han gjorde helt om och traskade bort till sin bädd. Väl framme, så la han sig med duns och som för att ändå ge mig lite dåligt samvete, så kom det en riktigt tung suck, en Bassett suck, tycka lite synd om mig -suck! Eller kanske tänkte han ”j-vla smålänningar”, där och då så kan jag förstå hans frustration. Om det nu var så han tänkte, vilket det med största sannolikhet inte va men håll med om att det hade varit kul!!(Om Max hade tänkt så.. ) Jag blev stående en stund vid hans bädd. Jag såg hur tröttheten smög sig på han och till slut så slöt han sina ögon och det tog inte så lång tid innan man kunde höra hur han snarkade. Det var bara för mig att tippe tappa mig därifrån och en stund senare så satt jag åter på sängkanten med ansiktet gömt i mina handflator.

Plötsligt så kände jag hur mina ögonlock verkade tyngre på något vis. Jo, visst var det så. Jag särade på fingrarna som om jag försökte tjuvtitta på klockradions ”skrikande” siffror och visst var det så att av någon anledning så ”skrek” siffrorna längre. Nu spred siffrorna ett svagt men mörkt och mjukt sken. Den visade då att klockan 04.25. Läggdags, tänkte jag för mig själv och ännu ett leende spreds sig över mina läppar. Med detta leende över mitt ansikte så la jag mig sakta och försiktigt ned i min säng. Där låg jag nu, skäggstubben hade sedan länge torkat, däremot så ”bultade” lilltån fortfarande. Kanske som en påminnelse om irrfärder i mörker bör undvikas. Eller att även små saker kan ställa till det och göra stor skada! Det får bli ett ”bevingat” ord från mig till dig. Nu var mitt leende tillbaka igen, nu dock lite tröttare. Mitt leende efterföljdes nu av en gäspning, ja, ni läste rät.. nu kom ännu en.. Jag vände mig om och det med största försiktighet och detta beroende på min stora ömma lilltå. Nästa gång som jag vaknade så var det ljust. Jag vände på mig för att försöka titta se på klockradion men inget skrikande ljus nu heller utan den förkunnade att kl. var så mycket som 08.30.

Det hade varit en konstig natt i natt, tänkte jag på min väg hem. Hade alltsammans varit en dröm? Man brukar ju säga att sanningen står ju där, svart på vitt…För egen del så vet och känner jag att det inte var någon dröm, lilltåns färg och smärta är äkta, det vill jag lova..

Tack för att ni läser och tycker till!..

Med vänlig hälsning/Mats Wedin