Mr P
Du kryper under mitt skinn. Du gör så att det omöjligt att sitta still. Ömsom skakningar blandat med stelhet. Du får mig att känna och göra saker som jag inte vill.. Jag försöker att sova, då du gör mig trött. Tyvärr så funkar det sällan, du är den elakaste som jag någonsin har mött.
Nu domnar mina fingrar på min vänster hand, min första tanke som kommer till mig är vilken tur att jag inte är ute och ror.. att ro en eka med blott en åra, gör att det kan bli långt att nå land. Min båt skulle bara stå och snurra på Parkinsons hav!
Maktlös och med en viss frustration, känner jag hur orken tryter, kommer jag i hamn eller kommer jag att dö? Tittar på min karta och försöker att förstå… jag vet varifrån som jag kommer men vet inte riktigt vart jag är på väg.. Kav lugn är nu ”sjön”, väntar på att hitta en väg som leder till land. Det finns en chans till detta finns, men bara om det är jag som styr och inte du.
Att lära dig sjövett känns inte som den vägen som man bör gå. Om jag skulle låta dig ta hand om rodret, om så för en liten stund, en LITEN stund. Ja, då skulle du se till att vi skulle gå på grund…
Denna sjö eller hav, kalla det vilket som passar... det blöter både min själ och ställer krav. Sorgen och vätan, som äter upp mig och kraven som försöker kväva min livslåga. Den låga, som ska visa min väg längs den stig som för mig iland. Nä, Mr. P , du får allt vänta och bida din tid , för på mitt hav så är det jag som styr min båt. Än så länge är det jag som styr och inte DU!!
0 kommentar(er)
