Mats Wedin

Barndomsminnen

Det kan ha varit en tidig morgon i slutet av juni då jag som 10:e åring vaknade av att fåglarna sjöng sin morgon serenad. Det var koltrasten varnande läte och man kunde höra hur pilfinkens ständiga besök i sitt bo med mat till sina ständigt hungriga ungar. Ingen rast eller ro för det föräldrar paret. Boet, som var beläget i husknuten, alldeles intill min säng. Endast en tunn vägg emellan. Jag kunde höra dess ungar, pipandes när någon av deras föräldrar anlände till boet med mat. Först jätte intensivt. För att tystna i samma sekund som föräldrarna lämnade boet för att söka mat på nytt. Jag lyssnade fascinerat på skådespelet som fanns där i min omedelbara närhet. Den är ganska stor skillnad att bara kunna höra men inte se det som händer.

Jag hade ingen klocka och det var sommarlov. Därmed så spelade tiden ingen större roll. Det fanns liksom inga måsten.. I alla fall inte för en 10:e årig pojke på sommarlov. Detta konstaterade jag där och då, liggandes i sängen. Försiktigt så särade jag på lamellerna i persiennen för att kanske kunna få en skymt av de skönsjungande vännerna utanför mitt sommarpalats. Ja, palats var kanske att ta i, ända från tårna, men känsla var ju sån. Om sanningen ska fram så handlar det om en röd liten stuga med vita knutar. En stuga som tagen ur tv serier som Raskens eller varför inte en stuga i historien om Emil i Lönneberga! Jag såg dock inte till några fåglar. Däremot så jag att solen strålade från en klarblå himmel, det här kan bli en kanon dag, tänkte jag och log.

Huset var i gott skick trots sin ålder och det fanns det mesta som man kunde tänkas behöva för att kunna ha ett bra sommarlov. Det fanns både elspis och vedspis och ett kylskåp, så klart. Det som saknades var rinnande vatten. Mycket kan man undvara men inte vatten, Lösningen fanns nära, för bara några meter utanför dörren och det bestod av en handpump i en egen grävd brunn som någon av mina släktingar, många generationer bakåt i tiden hade grävt. Nu innebar det att man tog ett rostfritt spann med sig ut och pumpade det fullt. Sen var det bara att bära in spannet i farstun och ställa det på bänken. Jag kan än idag känna av den goda smaken av det kalla vattnet och hur det svalkade ner kroppen under de varma sommardagarna… små ryser av välmående nu när jag sitter här skriver om det.

Mina föräldrar var redan vakna. Jag hörde hur det slamrades i köket. Det började att dra ihop sig till frukost. Det var färska jordgubbar med mjölk på menyn! Snacka om sommarkänsla, det kan inte bli mer somrigt än så. Det kurrade i min mage. Man skulle kunna tro att magen också hade läst menyn!!                       Det var helt enkelt dags att gå upp och möta den nya dagen. Jag nämnde ju som hastigast att jag inte hade några måsten. Det är ju inte riktigt sant, för visst finns det måsten, trots sommarlov. Jag var i ett starkt behov av ett toalett besök, det vet ju alla att efter en nattsömn så var det fullt i blåsan. Nu var det på det viset att det fanns ingen toa i stugan. Det finns ett utedass, ca 50 meter från huset. Det är ju inga problem denna årstiden till skillnad vinter tid, Då kan vi snacka om en kall ändring. Man satt inte i onödan såna tillfällen. Men nu var det sommar. Vilket gjorde så, att det enda som man behövde göra var att slänga på sig ett par shorts och ge sig iväg. Det var precis så som det skedde nu, på med shortsen och sen öppnade jag dörren. Där möttes jag av ett frukostbord som jag hade föreställt mig! Jordgubbar. Bröd, pålägg och eget odlade tomater, usch för salladsbladen. Jag stannade upp för att beskådade det hela. Nu var både jag och min mage helt överens, vi måste stilla hungern och det snarast. Det såg så gott ut, att jag höll på att glömma bort vart jag var på väg. Till Trisseboda, som Emil skulle ha sagt. Jag sprang mot utedörren och öppnade den. Där stannade jag till och tog ett djup andetag, blundade och kände hur solen värmde på mina kinder. Jag gick ner för trappan och kände hur det fortfarande daggblöta gräset killade under mina fötter. Jag började första att ta ett steg och sen ännu ett. Fortfarande fuktigt men svalkande, Till slut så fick jag fart på mina ben. Jag sprang mot Trisseboda, fast det kändes mera som om jag ömsom gled och flög över gräsmattan. Inga stenar eller pinnar som skulle kunnat ställa till det med smärta och stickor under fötterna. Nä, bara svalt och skönt. Kan säga att ”ändringen” på utedasset, ja, det var också svalt men inte lika skönt som den nyss löpturen på det daggvåta gräset. Fördelen med det är att det blir inte någon långvarig sittning. Så var det hela avklarat, med något långsammare steg så började jag min färd tillbaka till det super småländska frukostbordet! Så här ska det se ut:

 Jordgubbarna delade i bitar, en skvätt ovispad grädde, socker och givetvis mjölk. Till detta serverades en till två mackor av Sandqvistens bröd. En klick av äkta smör och en skiva, vardera av Berlinerkorv. Det hela kröntes av en klick äkta majonnäs. Och för att grönsaksbiten från kostcirkeln skulle komma med, så var det ett ganska lätt beslut att komma fram till och det var att salladsbladet var på tok för stort för smörgåsen men däremot en skivad tomat passade bra som topp eller varför inte som  kronan på en kung. Det rådde ett sommarlovs och semesterfrid över den lyxiga frukosten. En lyx som inte kunde skönjas om man dissekerade varje beståndsdel, en del var för sig, men en samlad bild så lovar jag att det fanns ganska många tio-åriga pojkar som hade gillat denna s.k. småländska form av Dagobert smörgås!..

Så det är med en stor sorg jag samtidigt meddela, för de eventuella personer som har fått en inspiration och vill göra en sådan till t ex. kvällsmat, vilket i sig inte är det minsta konstigt! Utan en mycket sund reaktion. BRÖDET, finns inte längre.. det bakas inte längre, BORTA, borta med vinden…suck!

Vaddå, varför, är frågor man ställer och ständigt få noll i svar. Enligt de källor som jag har kollat med, vs. min far och mor, så ska svaret vara så enkelt som rakt, bageriet har lagt ner sin verksamhet, dom bakar inte världens godaste bröd längre. Som läsare skulle man kunna ana en viss bitterhet hos författaren i dennes beskrivning av BRÖDET men så är inte fallet när det gäller denna författaren!.. Jag är inte bitter utan jag är en hungrig och skitförbannad vardagsförfattare som inte bara saknar en kvällsmacka de lux, utan också i skrivande stund håller på att med hjälp av tuggummi, nikotinplåster men främst av den egna beslutsamheten och den inre styrkan som hela tiden manar på och som gör det hela till rena rama barnleken, att sluta att snusa….

Min beskrivning av den faktiska svårigheten som jag går igenom för tillfället är en s-tans underdrift. Jag tuggar tuggummi så frenetiskt att de tar slut på löpande band. Desperationen har nästan fått mig att ge mig på granar och tallar som för att få lite kåda att tugga på… som tur är så har latheten fortfarande ett grepp om mig som gör helt enkelt så att jag orkar inte ge mig ut i skogen för att leta kåda!. Ingen har sagt att latheten är en dygd men i detta fall så vet i faan om det är det.

Så nu vet alla, ja i alla fall de som läser detta slut på gömställen och smygsnusande, nu kanske det funkar, det hoppas jag…Skulle någon se mig krama en gran eller dylikt så är det helt å hållet att gå fram och bjuda mig på en snus, i alla fall. Om inte för min skull så för granen. Det kan nämligen se lite konstigt ut, att stå å gnaga på en gran tycker jag.

 Det var ett sidospår men nog så viktigt för hade jag haft den möjlighet att säga till mitt tioåriga jaget att när du blir tretton- fjorton år så kommer du att börja att snusa. Så ge faan i det! Det är inte gott förens du blir vuxen å då är det otroligt tufft att bli av med nikotinsuget…

Mats 10 år och snart en snusande tonåring, en dröm son. Inget att oroa sig för där inte… hehe..i ärlighetensnamn så var jag ganska skötsam tonåring, drack några folköl i parken, åkte på en trimmad moped, (när den väl startade) Skulle vi åka någonstans så fick jag gå ut en kvart innan alla andra och det för att sätta på bensinkranen och börja ”Kicka”. Jag är inte bitter , visserligen en av de snabbaste mopederna i H-fred, men kom oftast sist ändå, De andra var ju redan framme när min startade.. haha.. men om det stämmer så var det en unik hoj, (förutom att den var svårstartad) bara namnet var ju så bra, nu snackar vi inte ngn Puch Dakota utan en, va beredda nu, En Fram King, Speed 69, … Den ger mig rysningar än i dag(och kramp i Kick-benet), blotta tanken på att fylla 15 och fick köra moped.

Alltså, nu 15 vårar och nästan vuxen. Nja, vuxen var väl att ta i… visst hade de kommit några fjun på hakan och (jag lovar) en prydlig (men klen) moppe- mustasch! Inte glömma det som verkligen skilde männen från mössen, det var ju den mörka stämman som målbrottet, GLÖMDE att utrusta oss med, de snart vuxna 15- åringar..                                                                                                 Så till alla blivande tonåringar, (som mot förmodan skulle läsa detta) när ni ska så att säga ifrån till era föräldrar eller någon annan vuxen, kolla upp röstläget, gärna strax innan. Det blir svårt att få de gamla vuxna att ta er på allvar om ni låter som en gammal osmord grind eller som en katt i mars…. Hur vet jag nu detta, så gammal som jag är!!... En fråga väl värd att ställa och svaret låter inte vänta på sig… Är ni beredda??..Jag har själv varit 15 år och jag överlevde och tog inte några större skador.(Tror jag i alla fall!) Sedan så har mina barn hunnit att passera tonåren. Och det har gått bra för de båda, trots att även dom har haft sina ”grindar”. Jag hoppas att jag får vara med, även då, när mitt barnbarn Swea, när hon går igenom sina grindar!