Blommor och bin…
Den här överskriften kan säkert missuppfattas och med risken att tappa några läsare så är det nog på sin plats att redan nu och här säga att det är story utan några som helst dragna slutsatser… haha.. Den kommer att börja i vårens tecken för att sedan (förhoppningsvis)tas ända fram till sommaren!
Jag sitter och tittar ut och mina ögon, ja hela jag letar tecken uti naturen och som vill hitta någorlunda säkra kort på att vintern har dragit sig tillbaka och att det är våren som bestämmer. Lite orolig då jag och frugan har planterat diverse blommor i rabatterna. Håller tummarna att vi inte ha varit för tidiga med våra ”gröna fingrar”. Temperaturen kändes mer än lovligt kall i dag på morgonen, endast 6 grader!! Samma oro i magen inför den stundande natten och det till trots att det har varit en sommardag idag!. Över 20 grader hör å häpna, kort byxa på men nu när den värmande solen är på väg ner så kommer de svala å något kalla vind ilarna. Av med kortbyxan och på med jeansen igen…. Hm, ett tillfälligt bakslag bara. Det är i alla fall vad jag försöker att intala mig i skrivande stund! Jag längtar så efter sommar och sol å kortbyxor.. Dessa tre ingredienser påminner om tidigare somrar, då de tre påminde om sommarlov, varmt och skrubbsår på knäna.
Nu när jag sitter inne i stugvärmen och beundrar det som vi ( mest frugan, om man nu ska vara ärlig.., dock ihärdigt på hejad av mig!)har åstadkommit i dag. Vi har ”krattat” manegen åt sommaren! Jo, det tycker jag nog att man kan både tycka å tänka. Nu hoppas man bara att ”sommaren” väljer att ta stafettpinnen och ser till att sommaren har kommit för att stanna. Min blick fastnar på japanska körsbärsträden som nu praktiskt taget står i full blom. Det är vackert, tusentals små mörkröda blommor och detta på fortfarande blad tomma grenar. Mellan dessa flyger nu allehanda insekter, alla jobbar frenetiskt. Humlor, fjärilar och framför allt bina!! Tillsammans med den stämsång som fåglarna ansluter till och den verkar som om den förstärks i takt med att vinden avtar. Dock så är den lilla kvällsbrisen fortfarande sval, den påminner mig och alla andra om att det är kylan som bestämmer och har sista ordet över mörkret och natten.
Den känslan svider lite inombords, jag vill inte ha fler bakslag och nattfrost!! Jag vill inte vänta längre, inte vänta på värmen och ljuset. Värmen som gör kroppen både mjukare och mycket mera rörlig. Dessutom gör värmen att man blir lite mindre öm och alla små blessyrer blir mindre påtagliga (Har man åldrats eller har man??). För att inte tala om ljusets inverkan. Ljuset som inte bara lyser upp där jag går utan det får mitt inre att ”lätta”. Mitt tidigare ganska mörka sinnelag(Novembermörker sinnet) håller sakta men säkert tina upp. För att ge en bra beskrivning på vilken känsla som började med ljusets hjälp. Mitt sinne blir lättare å lättare, som en citronfjärils ystra dans i skenet av försommar sol. Men både den och de arbetsamma bina hade nu sökt upp en varmare plats för att uthärda den förestående nattens kyla och mörker. Min första tanke är att jag delar de små insekternas dilemma fast på helt annat sätt. På min dalablåa himmel har det växt fram orosmoln i allt snabbare takt. Insekterna försöker att undgå den eventuella kylan som natten för med sig och på samma sätt så försöker jag att undslippa de isande inre kylan som Mr. Parkinson fyller mig med. Jag tittar åter på de tusentals blommorna och sedan på himlen. Det finns inte ett enda moln och vinden verkar som den har tagit en välbehövligvila. Jag lutar mig bakåt i stolen och sluter mina ögon. Detta för att kunna ”se” på min inre himmel. Där tonar stora och mörka moln upp sig. Jag kan känna hur vinden ökar och tänker att det kommer att storma ganska rejält framöver. Kommer på mig själv med att krampaktigt hålla i armstöden på stolen där jag satt, som om jag satt i en berg o dalbana eller ute i en båt, när den överraskats av en storm. Det verka som om det blir ett rejält oväder, både åska och kanske t om hagel! Känslan var att Mr. Parkinson hade nu tagit sats för att en gång för alla visa vem som bestämmer. Min första tanke som for igenom mitt huvud var att, likt insekterna, inför ett stundande oväder, var att söka skydd. Hitta ett bra ställe att vara där tills ovädret hade passerat mig och mitt körsbärsträd. Men vart skulle jag ta vägen? Vart skulle jag hitta något ställe att gömma mig? Den ”storm” som tvingade mig att leta efter skydd var inte någon vanlig storm!! Dess vindar drivs inte av några enstaka lågtryck. Nej, den stormen drivs av något helt annat. Den vinden mojnar tydligen aldrig. Det finns inte några vindskydd som kan ge mig lä. Ibland så känns det som om stormen kom inifrån mig. Stopp ett tag tänkte jag och öppnade mina ögon och min blick fastnade på de röda blommorna som sakta rörde sig i kvällsbrisen. Kan det vara så? Att stormen bara kommer inifrån mig, är det ens möjligt? Det var tankar som sysselsatte mitt inre, allt jämt solens sista strålar började att sänka sig nedanför horisonten.
Om det nu är så det förhåller sig så att jag eller Mr. P skapar dessa stormar som skakar mitt liv och leverne i ens grundvalar. Och skapar mörka funderingar och tvivel… Då borde det finnas en fjäril eller någon annan insekt inom mig som kan krypa in och söka skydd. Frågan som jag ställer mig är hur lockar jag fram den insekten oftare så att mörkret och kylan behåller initiativet. Jag tänker att oddsen inte ligger till min favör, fjärilens lätta vingslag mot Mr. Parkinsons tunga ”kroppsslag”. Utgången av denna fight, ser på förhand ut som en lätt seger för Mr. P. KO i första ronden!. Men vem är jag till att gnälla.. Än så har ingen segrare korats, än så länge kan jag ge tillbaka, kanske inte lika tunga slag men som Cassius Clay sa en gång, (senare känd som Mohammed Ali) ”Dance like a butterfly and sting like a bee”. Nu funkade det inte helt och hållet för Mr. Ali, han förlorade tyvärr mot Mr. Parkinson och det kommer antagligen inte att funka för mig heller men det känns gott i själen att åtminstone ge Mr. P ett par rejäla smällar.. Min DBS( Deep Brain Surgery) har ju gett mig chansen att ge Mr. P några ”stings” med elektricitet! Jag kommer inte att vinna ”knock out” seger, det vet jag nu men kanske en seger på TKO ( Teknisk knock out)! Möjligheterna finns och hoppet finns där…det är dock skönt att ibland få utrymme att tänka lite annorlunda. För då öppnas nya dörrar till nya och bättre lösningar och idéer. Kanske får jag användning för mina ”antenner” i mobilens app- värld.. bättre täckning. Varför inte, utvecklingen går ju framåt och det gör jag också.. 😉 Nu när mörkret håller på att lägga sig och insekterna har lämnat de röda blommorna och lugnet har lagt sig utanför mitt fönster. Så är den stora skillnaden att ute är det mörkt men inne där jag sitter så härskar ljuset, både runt mig men kanske viktigast ändå, inom mig!!!
Lev väl och njut av sommaren! Den är på väg, jag lovar!! 😊
Mats Wedin
2024 05 12
0 kommentar(er)
