Tankar och lite till..
I morgon så är det dags för en tripp till Universitets sjukhuset i Linköping. Ingen stor grej, jag ska justera strömstyrkan, höja impulserna till hjärnan från mitt batteri. En småsak, en ren rutinsak. Dock så ger det mig en massa tankar och funderingar. Tittar mig i spegeln och ser en något sliten och skäggig gubbe! Kanske så skulle det vara på sin plats att raka sig? Åtminstone trimma till det lite… Äsch, tänker jag och nöjer mig med motiveringen att ju skäggigare och ovårdad min haka är, desto mindre ser folk mina två horn som sticker upp på min nästintill kala hjässa. Så får det bli, tänker jag och lämnar spegeln.
Så gammal och ändå så fåfäng, sitter det säkert någon och tänker nu, när de läser. Säkert så stämmer det lite men för mig så är det en del av en helhet. Fåfäng? Ja, man kan ju säga mycket om dessa knölar men snygga är dom inte. För mig så står dom för något mer. Dessa ”knölar” är mera en symbol, ett attribut som ständigt påminner mig om att jag är sjuk, dessutom obotligt sjuk.
Detta är något som har lyckats att ta sig igenom mitt försvar, min rustning och som har nått in i min själ. Just nu, i skrivande stund så känns det som om att mitt inre rämnar och sågar stora revor i mitt bröst. Jag känner hur hela min kropp sjunker ihop, gamnacke och axlarna faller ner. Här i soffan, där jag nu sitter och skriver. Januari mörkret omsluter mig, jag tänder lampor men det är som om att nattmörkret formligen äter upp alla de ljuskällor som jag tänder. Det enda som blir kvar är de mörka skuggorna som bevisar mörkrets styrka… Det finns de skuggor som skrämmer också mig. Skuggor som kan anta vilka skepnader som helst. Skepnader som t ex. smärta, saknad och ensamhet! Smärta- frånsett den fysiska, så en smärta att inte kunna göra de saker som jag tidigare har kunnat. Saknad -att inte vara den personligheten som jag var innan, trots eventuella brister och tillkorta kommande. Ensamheten -detta trots att man har sina närmaste runt sig. Stöttande familj som alltid finns där, fantastiska! Men mörkret och dess skuggor skapar ändå stunder och känslor av ensamhet och stunder av förtvivlan. Det svårt att hitta rätt ord på dessa känslor och stunder, de bara finns där!!
Jag lägger ner pennan och lutar mig framåt och lägger mitt ansikte i mina handflator. Jag blundar och tänker att ska det alltid vara så här och kännas på samma vis?.... Jag fattar min penna på nytt. Denna penna som är mitt svärd i min kamp mot draken, vid namn Parkinson. Jag får inte svikta, inte svikta i min strid.. Jag kan inte ge upp, inte än!.. Satan, vad jobbigt det kan vara vissa dagar, sa jag högt för mig själv. Det var så att hunden tittade på mig och försiktigt viftade på svansen som om han trodde att jag gav honom skäll. Jag klappade honom och log.. jag log! Nu lite mera glöd i mina ögon och med lite mera luft i mina lungor. Ingen gamnacke längre. I morgon är en annan dag och med den så kommer nya möjligheter. Det handlar om att få Linköpingsresan ur världen. Sedan så kan jag äntligen få lite lugn och ro igen. Lugn och ro för att kunna samla ny kraft. Få tid över till att både laga min rustning och att vässa min penna, ja, eller vässa mitt svärd. Det låter lite mera hotfullt, eller hur? 😊
Så här har jag det, en ny dag, en ny fight… ibland nere för räkning men ibland så är jag en vinnare på knock out och det redan innan frukost! I `m ready to rumble…. 😊!
Vid pennan/svärdet: Mats Wedin 220127
0 kommentar(er)
